En apflock i Örebro

Natten till idag hände något som gjorde mig illa berörd. Efter att ha lämnat in brickan till garderoben efter en kväll på den lokala nattklubben och börjat krångla på mig jackan nu på väg mot utgången så insåg jag att något var fel. Både personal och vakter stod som förstelnade vid utgången och tittade på något till vänster om dem. Det är ett väldigt oväsen ute på gatan och jag undrar vad det kan vara som till och med gör vakterna osäkra på att ingripa, och därför tar jag några tveksamma kliv tills jag står bakom de bredaxlade herrarna. Jag ursäktar mig och tränger mig fram och ut på den lilla upphöjningen som är entrén till Klaras. Det tar några sekunder innan jag inser vad det är som händer och när det går upp för mig så suckar jag tungt inombords och skakar på huvudet i bedrövelse. Framför mig står fyra eller fem killar och lutar sig mot ett järnstaket; även de med blicken fäst åt vänster. I allas synfält står det som endast kan förklaras som en flock med kanske femton apor, fullt upptagna med att dela med sig av hela sina ordförråd av könsord med adress till killarna vid staketet. De står och slår sina händer mot bröstet, pekar mot sina huvuden och stampar frenetiskt i backen och att jag misstar dem för en flock med apor är ett enkelt misstag att göra. Mitt i alla könsord och svordomar så går det att uppfatta en taskigt framförd hejaramsa för Örebro SK och även om jag redan har förstått att killarna som står lutade utanför ingången har kommit hela vägen från Göteborg för att se sitt lag GAIS spela fotboll på Behrn Arena så får jag det bekräftat när apflocken gör något som de säkert ser som oerhört kreativt. De börjar kombinera könsorden före, efter och så ofta det går ihop med ordet GAIS och skapar på så vis totalt intelligensbefriade och meningslösa meningar och nu börjar de även uppmana Göteborgarna att komma ut och slåss.
Jag kliver förbi ytterligare en vakt och ned från upphöjningen och står nu mitt framför alla apor med ryggen mot Göteborgarna och här händer något märkligt. Några i flocken verkar först tro att jag är en GAIS-supporter som har tagit det första steget för att möta dem men lika snabbt inser de att jag endast är en civil nattklubbsbesökare och de återgår till sina sånger och svordomar. Då jag i tvekan dröjer kvar så känns det som att jag förvandlas till luft. Jag liksom tar ett kliv tillbaka från verkligheten och hamnar i soffan stirrandes på en film. Apflocken stirrar rakt igenom mig och spyr ur sig sina ramsor i samma takt som tidigare och samtliga delar det där otäcka målmedvetna hatet i ögonen. Jag hinner tänka att detta är oerhört overkligt innan jag slungas tillbaka till verkligheten och kliver vidare ut på gatan och betraktar detta elände med maktlösheten som sällskap. Jag ber maktlösheten att dra åt skogen så att jag kan tänka klart men får bara ett snett leende som svar.
Då händer det som verkade oundvikligt. Göteborgarna har antingen tröttnat på att inte få ta sig därifrån, eller så sa någon Örebroare något elakt om deras mammor för nu springer de alla fram till apflocken och ett stort slagsmål uppstår. Varje knytnävsslag jag beskådar sänder en signal från ögonen, via hjärnan och ner till magen där en otrevlig känsla uppstår men då orkar jag inte se på mer och mina tankar flyter istället iväg åt annat håll.
Jag frågar mig själv; Handlar hela det här bråket om fotboll? Men det stämmer ju inte, för fotboll är ju något roligt. Något man uppskattar att utöva, titta på och prata om. Jag vet ju sedan tidigare att mycket blod har gjutits med världens största sport som en slags täckmantel men det känns overkligt att ha upplevt det från första parkett och i Örebro dessutom. Jag begriper att det i grund och botten inte har ett dugg med fotboll att göra. Vad jag precis har beskådat är inget mer än alkoholpåverkade apor som i sin iver att få slåss använder sporten som så många älskar som en ursäkt till att få utöva sitt hjärnsläpp. De är inga supportrar. En supporter betalar för att gå på fotboll och se sitt lag underhålla dem under 90 minuter. En supporter hejar fram sitt lag i med och motgång. En supporter stöttar föreningen genom att besöka matcher och köpa souvenirer för att marknadsföra varumärket. Sammanfattat så vill en supporter alltid sitt lags bästa.
Att marknadsföra Örebro SK genom knytnävsslag är inte att vara en supporter.

Den känslomässiga gylfen

Jag och min kollega måste ha sett roliga ut idag. Iklädda skjorta och slips intog vi vår huvudstad med en spänd förväntan ihop med en lugn panik inombords. På förmiddagen skulle en slipsten dras med en klient som har haft både en och två åsikter om saker som även vi har haft en och två åsikter om. Dessvärre så har våra åsikter aldrig träffats för att skaka hand och presentera sig utan istället suttit och tjurat i varsitt hörn och gett varandra långa blickar. Dessa meningsskiljaktigheter skulle alltså redas ut och ett nytt projekt skulle sparkas igång. Vårt uppdrag var att vi inte skulle köpa allt som denna klient krävde utan skulle komma med krav på motprestationer. Därutav den lugna paniken.
På väg till kontoret på Regeringsgatan så diskuterades allt, inget och de där sakerna däremellan som vi vanligtvis tjötar om. Inte sällan handlar det om fotboll, trams, skvaller om kollegorna och en hel del - i de flesta sammanhang - censurerade saker. Men denna morgon var annorlunda. Något hängde i luften och när vi såg på varandra så hade båda den där glöden i ögonen som jag kan tänka mig att spindelhonan har efter parningen och hon inser vikten i det hon nu ska göra, nämligen äta upp en av sin egen ras. Nu ska vi visa att vi är Toppen Consulting AB och oss kör man inte omkring med. Ska vi åka någonstans tillsammans så ska vi sitta i framsätet, punkt.

För att göra en lång historia kort.

Mötet gick strålande, engelskan satt som smäcket, lunchen var god och på vägen hem så knäppte både jag och kollegan upp den känslomässiga gylfen, släppte ut magarna och lutade oss tillbaka i belåtna leenden. Stunder som denna är det svårt att inte älska sitt jobb.

Every night...

Är du ledsen fortfarande Calle?

Vardagen har sakta smugit sig tillbaka, tyst gått och ställt sig bakom ryggen och nu står den där igen och knuffar, stressar och sprider glädje som den har för vana att göra. Begravningen var att ta ett djupt andetag efter vad som känts som en lång tid under vatten och även om saknaden fortfarande är stor så kan jag minnas rätt saker med ett leende eller med ett skratt.
I helgen så fick jag besök av min absoluta favorittjej, som när jag öppnade bildörren såg på mig med stort allvar från den lilla bilbarnstolen och frågade: ”Är du ledsen fortfarande Calle?” Ja vad ska man säga? Jag tror att min reaktion var att spricka upp i ett stort leende och med tårfyllda ögon svara; att jag är glad nu.

Övrig lördag bestod av ett höstigt skönt Degerfors, tillsammans med skönt roliga släktingar, skönt häng på Storetto, en skönt seriös måltid med familjen och sedan avslutades dagen med en annan skön Degerforsare.

Vardagen är välkommen tillbaka. Den har varit saknad.

Ett sista farväl

Vissa dagar i jobbiga tider som dessa så är det oerhört skönt att lyssna på något som gör ont, påminner om sorgen och som träffar precis...där.
Imorgon är en sådan dag, det sista farvälet.

Jag är så tacksam för allt stöd som betyder så mycket. Speciellt de kloka ord från en väldigt speciell person som gör att jag nu längtar efter att få bära med mig de fina minnena. Resten av mitt liv.