Ain't no sunshine

Intim bekantskap

Det råder blixthalka om kvällarna här i IKEA-land, något jag blev lite för medveten om igår kväll då jag blev överlistad av den till synes torra asfalten i en kurva. Som vanligt hade jag lite för bråttom för mitt eget bästa men jag skyller allt på cykeln som helt plötsligt bestämde sig för att självdö i framåtstupa sidoläge och helt ignorera det faktum att den faktisk hade en passagerare. Dålig kundservice enligt mig och inte helt olikt SJ's sätt att betrakta sina resenärer. Asfalt är hårt fick jag erfara då vänster axel, höft, knä och fot fick stifta lite för intim bekantskap med denna gråa mark som bortsett från att vara hård är en dålig lyssnare och inte särskilt kramvänlig.
Fånig som man är så handlar första tanken inte om vilka skador man har fått. Inte heller om hurvida kläderna är trasiga. Första instikten är att kasta sig på fötter och sedan försäkra sig om att ingen har sett detta spektakel.

Idag kom det dessutom massor med snö som blev till slask nästan omedelbart. Skulle så gärna vilja resa bort från Sverige bara för en vecka eller två. Vill tillbaka till Tokyo.

Julafton för en callgirl

På fikarasten häromdagen så diskuterades julen och allt som hör den till. Det var tomtar, pynt, julblommor, änglar, julmarknader för hela slanten och jag kan inte rå för att önska att julafton går snabbt och obemärkt förbi denna gång. Det var länge sen julen var något speciellt. Inte enbart därför att jag har växt ifrån förväntan på julklappar och glädjen av att pynta granen. Det är en fin högtid om man tittar på vad den egentligen handlar om men detta lyckas ju Människan Version 2.0.08 med framgång att ignorera och nästan helt borste från. Det finns tre stora skäl till att jag hellre skulle byta julen mot ytterligare en semlans dag.

För det första så är det inga barn i närheten av vare sig julen med Kumla-familjen eller med Degerfors-familjen. För att förtydliga det tragiska i det hela så är medelåldern under julfirandet i Kumla runt 40 år. I Degerfors så är siffran något bättre då den ligger på ca 25. Det är ju egentligen ganska oviktigt och irrelevant då mor-/farföräldrar bidrar till att putta statistiken åt fel riktning men en julafton utan barn är för mig inte mycket till jul. Jag minns och saknar julen för några år sedan som jag firade med dåvarande flickvän då Elmer, Thea och Wilma sprang runt i tomteluvor och stora leenden hela dagen.

För det andra så är julafton hemma hos Höjer/Andersson i Kumla med mammas sida en ren pest och en orgie av pinsamma tystnader. Vi är sju personer: brorsan, syrran, mamma, morbror, morfar, mammas morbror och jag. Jag överdriver inte när jag säger att det är den tristaste skara människor man kan samla i ett och samma rum. Förra julen så var en av höjdpunkterna då morfar bröt tystnaden då har fick syn på att takplattorna på huset mitt emot var sneda. Detta satte igång en glad reaktion hos alla då det äntligen fanns något att prata om och det diskuterades ivrigt olika anledningar till att de var sneda och varför ingen har gjort någonting åt det. Tystnaden infann sig däremot snart igen då det inte finns så mycket att tillägga detta skrubbsår till samtalsämne och så där håller vi på.

För det tredje - detta skäl har aldrig infunnit sig tidigare - så saknar vi denna jul en väldigt viktig person. Nämligen min moster som visserligen inte kunde bära bördan själv av att kunna hitta på saker att diskutera om men som ändå tog plats och som vi "barn" kunde prata med om vanliga saker. Hon som alltid kostade på sig julklappar med största omtanke och som alltid skämtade och stojade. När jag tänker på en julafton utan henne så ryser det lite i mig, för de säger ju att den svåra sorgen gärna vill göra sig påmind under högtider när dessa personer tidigare har varit givna. Jag led väldigt av att inte ha henne på besök i nya lägenheten under min födelsedag, något jag vet att hon hade uppskattat. Hon hade påpekat på olika praktiska saker och förmodligen irriterat mig väldigt genom hennes sätt att alltid veta bäst, för sån var hon men jag skulle byta vad som helst för att få höra henne kommentera mitt kylskåp eller bristen på växter igen.

Jag och syrran har tidigare diskuterat olika möjligheter för att liva upp julen hemma hos oss. Man kan till och med kalla det ganska långtgående planer då vi har tänkt bjuda in en granne som vi ofta ser sitta ensam, pratandes och skrattandes för sig själv på balkongen. Vi har också funderat på vad det skulle kosta att ringa in callgirls som bara skulle kunna sitta och hålla lite samtal igång. Inget snusk alltså utan bara för att röra om lite i tystnaden. Kort sagt så är alla som går på två ben ytterst välkomna. Det finns inga krav på intressen, ålder, yrke och vi kan till och med sträcka oss så långt som att erbjuda en liten ersättning, utöver gratismaten förstås.

Annars är det bara att du hör av dig så går vi och tar en semla istället.

En 13-årig hjälte

Det finns långa dagar och sen finns det längre dagar. Längre dagar har en förmåga att inte förekomma lika ofta som enbart de långa dagarna. Åtminstone så var det så förut. Nu för tiden så är mina veckor äggrörade med aktiviteter så de där längre dagarna har börjat hälsa på mer frekvent och idag var en sådan dag.
Precis som vanligt så går jag upp på tok för tidigt; en bit över sex på morgonen. Varför jag gör det när jag bor tio minuter från jobbet och när jag faktiskt är 22 och borde vilja ligga och vräka i sängen till kvart i åtta är ett mysterium.
Då jag börjar åtta och i vanliga fall slutar fem vilket normal tar musten ur en så både blir och känns dagen därför betydligt mycket längre om man behöver jobba över. Så var fallet idag och man kan väl säga att det var med bristande motivation som jag larmade, låste och lämnade jobbet sist av alla för att häva mig iväg till Gustavsvik.
Väl färdig med träningen där jag bitvis var mycket road över den manliga fåfängan och sedan även fundersam över närvaron av kvinnlig städpersonal i duschen så satte jag mig ner på en pall i omklädningsrummet med vattenflaskan i handen. En ung kille bytte om bredvid mig och frågade hur länge jag hade tränat. Jag svarade som sig bör med viss underdrift och skickade samma fråga tillbaka och fick till svar att han ganska nyss hade kommit igång men att han tränade varje dag. Kul för dig fortsatte jag och undrade hur länge han hade tränat idag. "Två/tre timmar skulle jag tro, och så lite simning på det plus att jag går upp på stan sen för att åka till Vivalla" fick han ur sig och tittade forskande efter en reaktion. Han fick såklart beröm över detta ihop med frågan hur i hela friden han orkade. "Nej men det är skönt, du vet. Komma hit efter skolan, träna några timmar och sen plugga på kvällen. Bättre än att driva runt på stan och frysa".
Vi bubblade vidare och det visade sig att killen går i nian, har bett sin mamma om pengar till ett träningskort för att göra något vettigt efter skolan och att han vill bli bilmekaniker när han blir stor. Ju mer vi talade, desto mer fascinerad blev jag av honom. Här sitter en grabb som inte ens har börjat odla mustasch och talar med mig som en jämnårig. Han tycker det är synd att kommunen placerar alla invandrare på ett och samma ställe och sedan ger dem skulden för bråk när han och många andra egentligen vill bo i en blandad miljö för att få intryck från både svenskar och andra invandare. Han berättar att snacket om att det är så mycket stök i Vivalla är överdrivet men vill heller inte sticka under stolen att det händer saker där. Men det är ju inte så konstigt menar han, dels därför att kommunen skapar en "vi" och "dem" känsla genom att låta alla bo på samma ställe men också för att han aldrig kommer att kunna göra samma saker som en svensk. Det förväntas andra saker av honom och framförallt så förväntas det att han ska anstränga sig mer för att smälta in och när han möts av rasism så har han lärt sig att ta detta, även om rasismen tillbaka mot dessa fårskallar i många fall är befogad.
Han har endast bott i Sverige ett år men talar väldigt bra svenska och när jag uttrycker min förvåning över att han inte har bott här längre, alternativt vara född här så viftar han bort det blygt. Han menar till och med att svenskan var ännu bättre för inte så länge sen när han bodde i Kumla men eftersom han nu bor i Vivalla där de flesta är invandrare och eftersom skolan ser likadan ut så får han sällan en chans att öva på språket.
Vi tar sällskap till parkeringen utanför, skakar hand och presenterar oss då han säger: "Det var kul att prata med dig" och jag instämmer ärligt och önskar att vi ses nästa gång.

Det hela är väldigt ledsamt och någonstans är det väl en fördom hos mig själv också då jag blir så förvånad och förundrad över att denna unga kille är så förståndig och ambitiös. Däremot tror jag inte att det har med hans Somaliska ursprung att göra, snarare att han faktiskt bara är 13 år och redan har bestämt sig för att det inte tjänar något till att hänga på stan en vardagskväll och att han har så tydliga tankar om varför det ser ut som det gör i samhället. Framförallt så förundrar det mig att en så ung grabb har bestämt sig för att; ok, det här är mina förutsättningar som invandrare, jag får ta motgång och rasism, jag får försöka fånga upp så mycket svenska jag kan, jobba hårt och se till att göra det bästa av situationen. Det är så tragiskt att han ska behöva ha denna uppförsbacke så tidigt i sitt liv bara för att han kommer från ett annat land. Man får lite perspektiv på saker och ting och kan vara väldigt tacksam för sin egen uppväxt som i jämförelse har glidit fram på rosblad med nio silverskedar i mun.

Here is the news

Nu ligger jag här hemma hos grannen och är så där gött belåten. Jag tuggar i mig ett välförtjänt wienerbröd och har inte en tanke på vare sig igår eller imorgon. Here is the news, en tung cover av en skön ELO klassiker från min barndom spelas på hög volym och jag njuter för fulla muggar. Här är nyheten och orsaken till min belåtenhet:

Lindesberg 0 – 17 Örebro IBK

Vi vann matchen mot ett mediokert motstånd men det spelar inte mig någon större roll som målvakt då mitt jobb är att hålla nätet rent från bollar.
Jag har inte hållit nollan sedan den tid då mina målvaktskläder var alldeles för stora och mitt huvud knappt nådde upp till ribban. Det är till att börja med sällsynt i innebandy, så pass sällsynt att det endast har hänt för mig en gång tidigare. Jag hade helt glömt bort hur tillfredsställande det är. Ju längre matchen lider så blir varje anfall lite mer nervöst, varje skottläge en adrenalininjektion och man suckar av lättnad efter varje räddat skott. Snacket i omklädningsrummet inför sista perioden handlar mer om att hjälpa mig bevaka nollan snarare än att alla ska hamna i målprotokollet och backarna gör verkligen ett bra jobb idag.
Jag höll däremot på att sätta mig själv i klistret vid ett tillfälle då en boll kom studsande mot mig och jag var lite för ivrig att få plocka den för att sätta igång ett anfall. Mitt huvud och min hand är en tiondels sekund snabbare än bollen och den studsar istället rakt ut i banan där blå motspelare befinner sig – helt omarkerad eftersom lagkamraterna räknar med att jag ska ta bollen – men när jag inser mitt misstag så är det som att kroppen tar fram alla vilande muskler och sätter mig i ett orubbligt tillstånd. Det finns inte en chans att jag ska släppa in ett så torftigt mål, speciellt inte nu när hela laget jobbar för att jag ska få hålla min nolla. Jag gör mig stor och följer bollen med fokuserad blick. Han fintar skott vilket får mig att frysa i mitt försöka att täcka så mycket yta som möjligt och när han istället tar några kliv i sidled så är jag aningen efter och jag blir tvungen att kasta mig och tar bollen med bröstet.Jublet från bänken känns väldigt oförtjänt eftersom jag själv satt mig i situationen men min lättnad går inte att sätta ord på.
När världens längsta period äntligen tog slut så var det svårt att dölja min glädje och jag satt på knä med knutna händer. Sen var det bara att njuta av ringen som bildades och av motståndarnas komplimanger och jag njuter fortfarande. Det här slår allt. Träningsverken är väldigt välkommen imorgon, den blir bara ytterligare en påminnelse om matchen. Smärtan i den svullna högerhanden får gärna dröja sig kvar och de svettiga målvaktskläderna får med glädje förpesta mitt badrum längre än vanligt.

Gratis är godast

Det är oerhört fascinerande hur människor och kanske framförallt svenskar fungerar. Det slog mig i veckan när jag var på ICA Ekershallen då de hade sådana där gratisprover av någon ny grotesk produkt, nedsmetad på ett kex och ivrigt övervakat av en liten tant eller farbror. Människor älskar allt som är gratis och det spelar ingen roll om ICA vill lansera sitt nya tonfisksmör eller bananpastej; så länge det är gratis så flockas folket vid den lilla disken. Den ensamme svensken är ju egentligen inte så bekväm i sådana folksamlingar men då girigheten alltid segrar över folkskyggheten så står de där, en grupp osäkra men ytterst belåtna djur som just har fått något gratis.
En vanlig föreställning om oss människor är ju att vi står på toppen av näringskedjan därför att vi är intelligenta, civilicerade, jag-tänkande varelser som kan lära av våra misstag och anpassa oss till våran omgivning. Men är vi egentligen så olika andra djur? Är vi egentligen så överlägsna? Visst, jag skulle vilja se kanadagås sätta ihop en IKEA-möbel eller ett rådjur spela nätpoker men det är inte poängen.
Står vi egentligen inte högst i näringskedjan eftersom alla andra djur är lite dummare än oss. Vi är ju faktiskt djur och trots att vi är civiliserade - kan diskuteras - och intelligenta - öhm, nej - så beter vi oss väldigt primitivt många gånger. Om bara de stora djur som faktiskt kan göra skada på en människa hade varit aningen smartare så hade vi antingen inte varit där vi är idag eller också helt utrotade.
Föreställ er en stor älgtjur som bökar ihop en hög med kantareller ute i skogen för att sedan krypa ihop bakom ett snår och lurpassa i sitt gömställe. När sedan Marit och Gert iklädda gummistövlar kommer gåendes med sina korgar och får syn på alla kantareller så är de ett oerhört lätt byte för älgen, som inte behöver anstränga sig särkskilt mycket för att göra stor skada.
Varför skulle en älg ge sig på människor, de äter ju inte kött? Nej men hade älgen varit aningen smartare så hade den insett nöjet i att sitta på pass, att förbereda en perfekt fälla, adrenalinet när den breda finlandssvenskan hörs genom skogen och segerns sötma när de får ställa sin nyfällda stövel med storlek 44 på sin stubbe i skogen. Vi hade legat risigt till.

Självkritisk bugg

Man vill inte vara målvakt i en match som slutar 11-11, så är det bara. Det spelar ingen roll att jag gjorde en helt ok match där jag kanske borde ha tagit två av målen och agerat annorlunda på en straff, siffrorna talar för sig själv. De berättar däremot inte att fem eller sex av målen kom genom 2mot1 situationer där det enda jag egentligen kan göra är att täcka skytten och hoppas på att min back istället ska fokusera på att skära av deras andra forward.
Vi vinner en väldigt viktig moralisk seger då vi vänder 10-6 med bara minuter kvar av sista perioden så känslan i omklädningsrummet efteråt var att vi hade gjort en stark insats, gjort mycket mål och vunnit en poäng. Det var idel snack om de snygga, viktiga och snabba målen vi gjorde och det är svårt att inte gilla entusiasmen hos lagkamraterna. Det hade jag gjort om det inte vore för att jag var rasande på dem. Jag satt tyst då jag klädde av mig all utrustning och spelade upp målen i huvudet igen, speciellt de tre som jag borde ha tagit för saken är den att jag tar varje mål väldigt personligt. Varje gång jag måste plocka ut den där envisa plastbollen ur nätet så samlas alla tankar i ett stökigt disco i huvudet. Skuldkänslorna bjuder upp självkritiken till dans men ramlar fumligt omkring på dansgolvet innan självkritiken får nog och istället börjar flörta med självförtroendet.
Det är ändå detta som är tjusningen med att vara den sista utposten. Det är mig de andra sätter tilltro till när ett skottläge skapas eller när en spelare springer sig fri. Jag kan inte dölja min prestation på något sätt och det jag gör eller inte gör blir avgörande för utgången av matchen. Då kan jag få vara precis hur vansinnig som helst och skrika mig hes på laget, nästa match är det samma sak igen. Konstigt hur man kan älska något som så brutalt kan förstöra en helg.