Den känslomässiga gylfen

Jag och min kollega måste ha sett roliga ut idag. Iklädda skjorta och slips intog vi vår huvudstad med en spänd förväntan ihop med en lugn panik inombords. På förmiddagen skulle en slipsten dras med en klient som har haft både en och två åsikter om saker som även vi har haft en och två åsikter om. Dessvärre så har våra åsikter aldrig träffats för att skaka hand och presentera sig utan istället suttit och tjurat i varsitt hörn och gett varandra långa blickar. Dessa meningsskiljaktigheter skulle alltså redas ut och ett nytt projekt skulle sparkas igång. Vårt uppdrag var att vi inte skulle köpa allt som denna klient krävde utan skulle komma med krav på motprestationer. Därutav den lugna paniken.
På väg till kontoret på Regeringsgatan så diskuterades allt, inget och de där sakerna däremellan som vi vanligtvis tjötar om. Inte sällan handlar det om fotboll, trams, skvaller om kollegorna och en hel del - i de flesta sammanhang - censurerade saker. Men denna morgon var annorlunda. Något hängde i luften och när vi såg på varandra så hade båda den där glöden i ögonen som jag kan tänka mig att spindelhonan har efter parningen och hon inser vikten i det hon nu ska göra, nämligen äta upp en av sin egen ras. Nu ska vi visa att vi är Toppen Consulting AB och oss kör man inte omkring med. Ska vi åka någonstans tillsammans så ska vi sitta i framsätet, punkt.

För att göra en lång historia kort.

Mötet gick strålande, engelskan satt som smäcket, lunchen var god och på vägen hem så knäppte både jag och kollegan upp den känslomässiga gylfen, släppte ut magarna och lutade oss tillbaka i belåtna leenden. Stunder som denna är det svårt att inte älska sitt jobb.