Sorg

"Det handlar inte om att komma över det, för det kan man inte. Det handlar om att lära sig leva med det".

Sorg är en så svår sak. För på samma sätt som klädsim gör det besvärligt att vistas i vatten så gör sorgen vardagen tung och besvärlig att röra sig i. Man befinner sig i ett tillstånd där det omöjligt går att fungera normalt och allt man ser och gör påminner om henne. Man har upplevt saknad i sina dagar och man saknar väl alltid något/någon men att det kunde göra fysiskt ont...det är nytt för mig.

...

Häromdagen satt jag och skrev en lång text om hur bra livet är för tillfället som jag skulle till att publicera här idag. Menade på att jag var inne i ett flyt och att det egentligen inte fanns några fläckar på min sol.
Då allt verkade vara lite för perfekt - och kanske just därför - så bestämmer sig livet för att dra i handbromsen och sedan lämna mig i den känslomässiga svacka jag är i nu.
Det är inte synd om mig, det är synd om min kära moster som behöver genomgå så mycket lidande och jag önskar bara att det fanns något man kunde göra.

Kan därför bli tyst här ett tag framöver

Egenslickad päls

Katt. Smaka på ordet för ett ögonblick. Man kan inte uttala ordet katt utan att liksom kasta det ur sig som en spottning. Det smattrar till mellan gom och tunga ungefär på samma sätt som sådana där marknadssmällare smattrar mellan asfalt-bakom-80årig-tants-rygg och småglinets hand. katt katt katt katt.

Katt. Föreställ er en katt i huvudet en kort stund. Ser du den där lilla lurvbollen som precis har öppnat de små blåa porslinsögonen för första gången och försöker jaga sin korta, yviga svans med de små tassarna? Knappast. Man ser en mindre version av en jaguar. Slank med överdimensionerade tassar och en muskelös kropp som ligger i anfallsposition och stirrar på dig med sina gula ögon.

Katt. Inbilla dig att du klappar en katt. Du tittar på katten och kommer på något oförklarligt sätt fram till att den behöver uppmuntran och bestämmer dig för att klappa den. Det katten gör då är att den liksom vrider sin falska lilla kropp för att styra var dina händer ska göra mest nytta. Tror du ja! I själva verket så leker den en slug lek med dig där den får dig att placera handen exakt där katten vill för att sedan gå till attack och göra så mycket skada som möjligt innan du drar bort handen som aldrig borde ha varit där till att börja med.

Katter hårar, de luktar, de sprätter kattsand, de tuggar sönder snören, de välter krukor, de klöser soffor, de tigger när du äter, de stirrar maniskt, de går i vägen för tvn, de jamar mitt i natten, de krafsar på dörrar, de lägger sig bredvid huvudet när man sover så att man vaknar av att ha hela munnen full i hår då man har vänt på kroppen och doppat sitt ansikte i detta oerhört otacksamma djurs, egenslickade päls.

Dessutom så tuggar de gladeligen i sig dina Grand Hotel tofflor...

Glädjande för andra

Man kan glädjas åt många saker. En del är man bara spontant glad åt, som första dagen på våren då man lämnar jackan hemma medan andra saker kräver lite ansträngning. Våra två första matcher i Örebro Cupen går endast att glädjas åt om man spelade i motståndarlagen och vi var egentligen aldrig nära en vinst eller ett oavgjort resultat. Bollen studsade för det mesta till motståndarnas fördel och vi hade flera ramträffar men det är ingen ursäkt då jag vill tro att tur kommer med de som förtjänar det.
Ena matchen åtnjöts genom gallret på min kromade mask medan den andra bevittnades från sarg-kanten. Det är en frustrerande känsla att stå vid sidan av, iklädd hela rustningen och inte kunna påverka matchen. Jämförbart med den frustration som uppstår då man kliver in i köket bara för att inte ha en aning om vad man skulle där att göra.
Imorgon tar vi nya tag inför den sista matchen i gruppspelet. Det finns fortfarande en möjlighet att gå vidare till kvartsfinal, förutsatt att vi vinner den och till min stora glädje så har jag fått klartecken för att spela. Nu ska det spikas, isoleras, muras, tapetseras och hängas upp en liten "Beware of goalie" skylt på målburen.

Just nu så gläds jag åt...
...Att vara tillbaka i hetluften igen med riktiga matcher, riktigt motstånd och helt riktiga domslut.
...Norwich sköna bortaseger mot Plymouth.
...Nya lägenheten.

Med lite ansträngning så gläds jag åt...
...Min egna insats i dagen match, trots att laget förlorade.
...Att det är helg, trots att det i och med cupen innebär tidiga morgnar och långa dagar

Strålande & Frånstötande

Så nu var man då tillräckligt frisk för innebandyn igen och vilken skön träning sedan. Helt utpumpad som vanligt. Apropå det så har några frågat mig: ”Men du är ju målvakt och står ju bara där på knäna, hur kan du vara trött?” Jag har inte känt mig tvungen att stå och förklara hur det kommer sig att jag är trött utan har istället föreslagit att personen ifråga säger åt sin näsa att bekanta sig lite närmare med min t-shirt efter valfri träning då t-shirten oftast är på sitt mest strålande och frånstötande humör. Ytterligare förklaring är överflödig.
Efter träningen så diskuterade vi träningsmatcher inför seriestarten och mitt i allt ihop så hör jag mig föreslå en bortamatch till Degerfors och spel mot mitt gamla lag och barndomspolare. Jag ångrar mig omedelbart bara för att stunden senare höra mig lova att jag ska försöka arrangera detta.
Det är med väldigt blandande känslor som jag kommer att prata med min gamla klubb och försöka få till en match nästa helg. På ett sätt så vattnas det i munnen vid tanken på att få ställa sig mellan stolparna i Stora Vallahallen åter igen men på de flesta andra sätt så kommer det att kännas skumt, fel och onaturligt att se alla sina gamla goda vänner i motståndarens färger, vilka ju i grund och botten är mina egna färger.

Ja se där. Så jag har alltså rätt så starka känslor för Degerfors när det kommer till kritan.

Axelvaddar och dinosaurier

Denna helg har spenderats i min födelseort Degerfors och de som inte har varit i detta lilla samhälle vill jag först gratulera och sedan förklara varför ni förtjänar denna uppvaktning.

Degerfors är en liten bruksort som ligger någonstans mellan Karlstad och Örebro. Det är ett ställe som i stort sett alla aspekter kan liknas vid en spottloska på marken. Någon har placerat den där och nu ligger den där och ser inte rolig ut, den fyller heller ingen funktion, inget bra kommer någonsin att komma ur den och det är en tidsfråga innan den försvinner för gott.
Om du någonsin mot förmodan skulle besöka, eller snarare ha vägarna förbi så är din första tanke en stor ångest där du ångrar att inte ha tagit en omväg runt orten. Snart kommer du att ångra att du föddes men dit kommer vi om en liten stund.
När man rullar in i den lilla bruksorten från Örebro-hållet så möts man till att börja med av en rondell. Inget ont om rondeller men om man ställde samtliga Sveriges rondeller bredvid varandra på en rad så skulle dessa snart ha bildat en ring runt denna rondell i Degerfors och sedan pekat och skrattat. Mitt i denna cirkelformade trafikfördelare så finns en upphöjning i marken och där står något som närmast kan förklaras som ett barns försök att rita ett rymdskepp. Ni vet de där rymdskeppen som står på tre fenor längs med sidorna och som har slarvigt ritade cirklar mitt på den tjocka delen, förmodligen i ett försök att rita fönster. Jag kan bara anta att någon konstnär i brist på kreativitet måste ha suttit vid köksbordet en regning morgon i september och försökt tvinga fram inspiration. Bredvid honom sitter sonen, Håkan 5 år och gör något som Håkan själv skulle kalla att äta men som vi vuxna enbart skulle kalla att äta om barnet hade haft en andra mun som satt på golvet nedanför. Konstnären som är desperat i sin idétorka - vi kan kalla honom Johansson - ger sin dyra skisspenna till sin son. Johansson skjuter pappret till pojken och ber honom att rita något. Då mannen är en komplett idiot och barnet endast fem år så bryts pennan på mitten då Håkan ska till att dra det första draget med pennan. Medan Johansson försöker att hålla tillbaka de saltfyllda sakerna som börjar uppenbara sig i ögonen så gör barnet det enda logiska vilket är att ta fram en gul tuschpenna från sitt egna lilla skrin för att rita ett rymdskepp. Han ritar ett rymdskepp därför att femåringar endast kan rita rymdskepp och dinosaurier. Att det blev ett rymdskepp och inte en cool ödla som levde för 65 miljoner år sedan har många människor svurit över sedan den dagen. Då Johansson har samlat sig från den förlust som pennan innebar så tittar han på sin sons ritning och utbrister:
”Det var det gräsligaste jag har sett, men ante mig om detta inte kan få höjdarna i kommunhuset att tro att jag har haft djupa och filosofiska syften med denna form”.
Precis som förutsett så skedde detta. Gubbarna i slips och axelvaddar i kommunhuset prisade detta verk och beslutade att göra detta till det första man ser när man kommer till den lilla orten.

Det finns de som har överlevt denna första traumatiska upplevelse och har bortom allt rimligt förnuft fortsatt att köra igenom rondellen. På höger sida av vägen kommer därefter ett villaområde där man om man är uppmärksam kan läsa de skyltar som invånarna har satt upp i fönstren. Där står saker i stil med:

Efter villaområdet kommer något som heter Medborgarbacken vilket egentligen bara är en lång och långsam nedstigning ner i avgrunden. De djupa psykologiska spår som denna första vistelse i den lilla bruksorten hittills har gett dig gör sig här påminda och man får samma känsla som när man sakta, sakta tippar över kanten på en bergochdalbana. Likheterna tar inte slut här då man resten av nedförsbacken ner mot centrala Degerfors sitter och pressar fötterna mot golvet, skriker och plockar fram det mest groteska som man hittar längst in i sin garderob av ansiktsuttryck. Önskar man inte nu att man aldrig har blivit född så är man antingen övermänsklig eller totalt känslomässigt avkopplad.
Det som händer när man når slutet av backen är intressant. Det uppstår blandade känslor. Lättnaden av att ha klarat av nedstigningen till detta avlopp med livet i behåll är stor. Denna känsla blandas dock med den desto mindre bekväma känslan att, ok jag kanske har överlevt men till vilket pris. För nu står man inför en storslagen syn. Den är storslagen på det sätt att man önskar att något stort slog ner rakt i detta elände och gjorde slut på allt lidande.

I ärlighetens namn så känner jag – trots ovanstående - en oerhörd patriotism inför Degerfors och tycker att samhället besitter en charm och självklart även många minnen. Jag trivs där förutsatt att det kommer i lagom stora mängder.


Dagens...
...frivolt:
Kontraktet är påskrivet och depositionen är betald! Från och med den första oktober så bor jag i Örebro igen. Jag kunde inte ha hittat en bättre lägenhet, hyresvärd eller grannar. Ska bli en rolig höst.
...uppförsbacke:
Riktigt tung dag på jobbet där inget gick som jag ville och det ansvar som vanligtvis känns som en utmaning snarare upplevdes som en börda
....tips:
Kusinens nyöppnade affär som verkligen infriar de höga förväntningar som man hade innan. Besök gärna egensnickrade http://www.storettoab.se/

Skyddsjakt

Utdrag ur uppslagsverket Världsliga Ting (tryckt i ett exemplar och
finns bevarat på kommunhuset i Degerfors för "kommande
generationer"). Sida 39, uppslag 12;

Målvakt
må`lvakt subst. ~en ~er

Förekommer i de flesta bollsporter och är ansedd vara något av en rebell (alt. bakåtsträvare) då en målvakt till skillnad från sina lagkamrater ska hindra saker från att hamna i det nät som samtliga andra spelare vill träffa. Givet att rollen som siste utpost är utsatt och kommer med en stor börda att bära så krävs det en speciell typ av människa att axla detta ansvar för till skillnad från utespelarna så blir en målvakts misstag oerhört kostsamma då detta för det mesta resulterar i poäng för motståndarlaget. Mer ofta än sällan avgör det även matchen.
Trots att det ska till en - mer eller mindre - skvatt galen person att ställa sig mellan stolparna och förbereda sig inför denna mentala uppförsbacke så avråder vi alla som känner sig kallade till denna uppgift och tar inget som helst ansvar för följderna.

Degerfors kommun har arbetat med förebyggande åtgärder som denna sedan tidigt 1900-tal och har mycket framgångsrikt lyckats begränsa antalet målvakter till två eller tre i varje lag vilket är en acceptabel siffra. Vid undantag så har tillstånd erhållits för att bedriva skyddsjakt på målvakerna så länge som de förutsättningar som anges i lagstiftningen är uppfyllda. Denna skyddsjakt regleras av Jaktlagen 7-8 §.

En tung gul foppatoffla

Lång dag. Upp klockan sex - tåg till Örebro Central för att hämta ut en biljett - misslyckas med detta på grund av att jag har glömt att anteckna beställningsnumret - ringa till kollegan för att få detta - inget svar - tåg till Södra station och sedan gång till jobbet - stressa ihop dokument och papper som ska användas under dagen - gång till södra station för att ta ett nytt tåg tillbaka till Örebro Central - tåg försenat - lätt joggning till Centralstationen för att hämta ut biljetten – framme precis i tid bara för att upptäcka att det avsedda tåget är försenat vilket fick någon elak röst i mig att brista ut i skratt. Hyggligt stressig morgon med andra ord och definitivt inte ett bra sätt att börja en torsdag. Inte någon annan veckodag heller för den delen. Avfärd till Stockholm där möte är inbokat med en klient. Fun stuff.
På tåget till vår huvudstad så hamnar jag mitt emot en liten tant i åldern 65+. Vi sitter på sådana där platser som är vända mot varandra med ett bord i mitten. Hon ser först ut som en helt vanlig tant men ger mig ganska snart skäl att tvivla på detta då hon börjar frusta, hosta och stöna ut konstiga läten samtidigt som hon tittar sig runt i kupén misstänksamt. Till hennes försvar ska sägas att hon faktiskt tackade konduktören med ett käckt ”thanks” vilket fick mig att le. Hur som helst så börjar hon dividera med passagerarna på motsatt sida av tåget och ber dem att öppna fönstret och släppa in frisk luft vilket de också gör i 30 sekunder innan de klagar på oväsendet och stänger igen. Tanten stirrar på dem med något blött i blicken, hyttar lite med näven i en avvärjande gest och återgår sedan till sin bok.
Jag har ställt upp en bärbar dator på bordet mellan oss som jag har fällt ner locket på för att ägna uppmärksamhet till icke-jobbrelaterade saker på telefonen. I ögonvrån ser jag då det som i mångas värld kanske inte är så konstigt, i datorns värld grovt ofredande och i svenskens värld ett grovt övertramp. Hon lägger ned sin bok i knäet och placerar sedan båda handflatorna på datorns lock. Sedan drar hon sakta åt sig händerna och låter dem liksom smeka datorn bara för att upprepa detta ytterligare en gång och återgår sedan till sin bok. Skumt tror jag beskriver situationen rätt bra.
Under resterande resa så försöker jag hålla ett öga på denna skumma men ändå underhållande dam och jag råkar stöta till henne en och annan gång då mina ben leker plocke-pinn under bordet när jag ska byta ställning. Detta resulterar i ytterligare frustande suckar och även jag får smaka på den redan legendariska blöta blicken. Då det är dags för tanten i fråga att kliva av så tar hon ett stort kliv med sin ena foppatoffelklädda fot och placerar den – med stor iver – rakt på min fot och hon delar återigen omsorgsfullt ut en blöt blick för att göra mig uppmärksam på vad som precis har inträffat, som om det inte vore tydligt nog.
Undra varför sådana här galna saker bara inträffar när man är själv.

Dagens...
...höjdpunkt:
Sommarvärme i Stockholm och en fröjd att sitta på trapporna vid konserthuset och njuta.
...längtan:
Innebandyn som var tvungen att ställas in denna vecka då jag inte är helt kry ännu.
...positiva energi:
Gavs så vänligt till mig och säkert många andra av en snubbe på tågperrongen som gick och visslade högt. Vi råkade gå åt samma håll och jag fick därför höra en bra bit av det som troligen fick Ludwig van Beethoven att vrida sig i graven men som gjorde min dag lite, lite bättre.

Sportsligt jetlag

Ok, äntligen.
Ungefär sju år har gått sedan jag lade målvaktsmasken på hyllan. Då min uppväxt mer eller mindre kretsade kring innebandyn så har det varit sju år av tomhet som jag har försökt att fylla med andra aktiviteter som korp-innebandy och korp-fotboll. Jag vill tro att människan fungerar så men det kanske bara är jag. Då något jag älskar försvinner så gör jag ett försök - ibland patetiskt och ibland ambitiöst - att ersätta det och man kan väl kort säga att jag sällan får ut samma tillfredställelse av substitutet.
Korp-innebandyn och spel med The Titans måste ändå sägas ha kommit bra nära. Det var många sköna segrar och en härlig grupp som kvalade upp till korp-ettan (se bild nedan).
Men det kunde ändå inte fylla ut den på tok för breda flerfiliga motorväg som min uppväxt asfalterade, anlade och målade raka fina streck på någonstans mellan lilla Degerfors och Örebro och om det har med tvivelaktiga domarinsatser, tveksam inställning och motivation bland motståndarna eller bara bristen på den där känslan att det står något viktigt på spel i varje match låter jag vara osagt. Det har inte varit samma sak helt enkelt. Motorvägen har endast kantrats av en och annan epa-traktor om man nu ska fortsätta på det filosofiska spåret.

Säsongen 08/09 börjar om fem veckor vilket innebär lite mer än fem träningar och en cup att komma in i spelet igen och lära känna laget. Örebro Innebandyklubb har precis kvalat upp vilket borde innebära en utmaning även om många av spelarna verkar mena att det inte är så stor skillnad. Jag kunde inte bry mig mindre då jag kommer från spel i korpen och borde få uppleva ett slags sportsligt jetlag oavsett. Den har redan börjat smyga sig på i och med de första träningarna. Det är ett ruggigt tempo, snabba omställningar, blåhårda skott - och då syftar jag förstås på de blåa märken bollen lämnar på min överkropp - och framförallt hungriga spelare som ger allt. Detta tillsammans ger en ekvation som ser ut ungefär såhär:

Uppskrapade knän + veckolång träningsverk + runda blåa märken med små hål i som täcker bröst och armar. Multiplicera detta med några liter svett och med jämna – och allt för ofta förekommande – mellanrum av blodiga och trasiga naglar och dividera med noll så har du en typisk onsdagskväll för undertecknad framöver.

Låter det trevligt? Det är det sannerligen. Nu gäller det bara att agera idol-jury under försäsongen och kritiskt granska sitt egna spel och varje situation. Borde jag gå ut en meter till för att skära vinkel? Står jag tillräckligt upprätt? Snackar jag tillräckligt på backarna? Kan jag behålla fokus under en händelselös period? Och så vidare, och så vidare. Om det ska till en seriös satsning på sporten jag tycker så mycket om så måste jag bli bättre. Första träningen gick bra, helt klart men det finns så mycket jag vill ändra och förbättra. Så det innebär mer av den i andras ögon inte så avundsvärda ekvationen här ovan och faktum är att jag älskar varenda sekund av det.

Dagens...
...glädje:
SMS som berättar att ett paket finns att hämta på ICA Maxi innehållande något som jag utan tvekan skulle kunna tänka mig att hänga på väggen men som är tänkt att skydda mitt ansikte från de där små runda sakerna som folk envisas med att skjuta på mig.
...suck:
Lätt feber, förkylning och hosta som inte tar hänsyn till att man har ett jobb att sköta.
...skräll:
Jag har börjat blogga. Varför? Någon gång för inte så länge sen så insåg jag att det tar oerhört lång tid att inte blogga.
...va!?:
Program på fyran som handlar om syskons sexuella attraktion till varandra.
...pirr:
Lägenhetsvisning vid Hertig Karls Allé. Grym lägenhet, granne med polaren, nära till jobb och gula tapeter. Fortsättning följer.
...citat:
Kollegan Pettersson angående att jag ska titta på en lya;
"Och vad säger mamma om att du ska flytta?"