En tung gul foppatoffla

Lång dag. Upp klockan sex - tåg till Örebro Central för att hämta ut en biljett - misslyckas med detta på grund av att jag har glömt att anteckna beställningsnumret - ringa till kollegan för att få detta - inget svar - tåg till Södra station och sedan gång till jobbet - stressa ihop dokument och papper som ska användas under dagen - gång till södra station för att ta ett nytt tåg tillbaka till Örebro Central - tåg försenat - lätt joggning till Centralstationen för att hämta ut biljetten – framme precis i tid bara för att upptäcka att det avsedda tåget är försenat vilket fick någon elak röst i mig att brista ut i skratt. Hyggligt stressig morgon med andra ord och definitivt inte ett bra sätt att börja en torsdag. Inte någon annan veckodag heller för den delen. Avfärd till Stockholm där möte är inbokat med en klient. Fun stuff.
På tåget till vår huvudstad så hamnar jag mitt emot en liten tant i åldern 65+. Vi sitter på sådana där platser som är vända mot varandra med ett bord i mitten. Hon ser först ut som en helt vanlig tant men ger mig ganska snart skäl att tvivla på detta då hon börjar frusta, hosta och stöna ut konstiga läten samtidigt som hon tittar sig runt i kupén misstänksamt. Till hennes försvar ska sägas att hon faktiskt tackade konduktören med ett käckt ”thanks” vilket fick mig att le. Hur som helst så börjar hon dividera med passagerarna på motsatt sida av tåget och ber dem att öppna fönstret och släppa in frisk luft vilket de också gör i 30 sekunder innan de klagar på oväsendet och stänger igen. Tanten stirrar på dem med något blött i blicken, hyttar lite med näven i en avvärjande gest och återgår sedan till sin bok.
Jag har ställt upp en bärbar dator på bordet mellan oss som jag har fällt ner locket på för att ägna uppmärksamhet till icke-jobbrelaterade saker på telefonen. I ögonvrån ser jag då det som i mångas värld kanske inte är så konstigt, i datorns värld grovt ofredande och i svenskens värld ett grovt övertramp. Hon lägger ned sin bok i knäet och placerar sedan båda handflatorna på datorns lock. Sedan drar hon sakta åt sig händerna och låter dem liksom smeka datorn bara för att upprepa detta ytterligare en gång och återgår sedan till sin bok. Skumt tror jag beskriver situationen rätt bra.
Under resterande resa så försöker jag hålla ett öga på denna skumma men ändå underhållande dam och jag råkar stöta till henne en och annan gång då mina ben leker plocke-pinn under bordet när jag ska byta ställning. Detta resulterar i ytterligare frustande suckar och även jag får smaka på den redan legendariska blöta blicken. Då det är dags för tanten i fråga att kliva av så tar hon ett stort kliv med sin ena foppatoffelklädda fot och placerar den – med stor iver – rakt på min fot och hon delar återigen omsorgsfullt ut en blöt blick för att göra mig uppmärksam på vad som precis har inträffat, som om det inte vore tydligt nog.
Undra varför sådana här galna saker bara inträffar när man är själv.

Dagens...
...höjdpunkt:
Sommarvärme i Stockholm och en fröjd att sitta på trapporna vid konserthuset och njuta.
...längtan:
Innebandyn som var tvungen att ställas in denna vecka då jag inte är helt kry ännu.
...positiva energi:
Gavs så vänligt till mig och säkert många andra av en snubbe på tågperrongen som gick och visslade högt. Vi råkade gå åt samma håll och jag fick därför höra en bra bit av det som troligen fick Ludwig van Beethoven att vrida sig i graven men som gjorde min dag lite, lite bättre.