En 13-årig hjälte

Det finns långa dagar och sen finns det längre dagar. Längre dagar har en förmåga att inte förekomma lika ofta som enbart de långa dagarna. Åtminstone så var det så förut. Nu för tiden så är mina veckor äggrörade med aktiviteter så de där längre dagarna har börjat hälsa på mer frekvent och idag var en sådan dag.
Precis som vanligt så går jag upp på tok för tidigt; en bit över sex på morgonen. Varför jag gör det när jag bor tio minuter från jobbet och när jag faktiskt är 22 och borde vilja ligga och vräka i sängen till kvart i åtta är ett mysterium.
Då jag börjar åtta och i vanliga fall slutar fem vilket normal tar musten ur en så både blir och känns dagen därför betydligt mycket längre om man behöver jobba över. Så var fallet idag och man kan väl säga att det var med bristande motivation som jag larmade, låste och lämnade jobbet sist av alla för att häva mig iväg till Gustavsvik.
Väl färdig med träningen där jag bitvis var mycket road över den manliga fåfängan och sedan även fundersam över närvaron av kvinnlig städpersonal i duschen så satte jag mig ner på en pall i omklädningsrummet med vattenflaskan i handen. En ung kille bytte om bredvid mig och frågade hur länge jag hade tränat. Jag svarade som sig bör med viss underdrift och skickade samma fråga tillbaka och fick till svar att han ganska nyss hade kommit igång men att han tränade varje dag. Kul för dig fortsatte jag och undrade hur länge han hade tränat idag. "Två/tre timmar skulle jag tro, och så lite simning på det plus att jag går upp på stan sen för att åka till Vivalla" fick han ur sig och tittade forskande efter en reaktion. Han fick såklart beröm över detta ihop med frågan hur i hela friden han orkade. "Nej men det är skönt, du vet. Komma hit efter skolan, träna några timmar och sen plugga på kvällen. Bättre än att driva runt på stan och frysa".
Vi bubblade vidare och det visade sig att killen går i nian, har bett sin mamma om pengar till ett träningskort för att göra något vettigt efter skolan och att han vill bli bilmekaniker när han blir stor. Ju mer vi talade, desto mer fascinerad blev jag av honom. Här sitter en grabb som inte ens har börjat odla mustasch och talar med mig som en jämnårig. Han tycker det är synd att kommunen placerar alla invandrare på ett och samma ställe och sedan ger dem skulden för bråk när han och många andra egentligen vill bo i en blandad miljö för att få intryck från både svenskar och andra invandare. Han berättar att snacket om att det är så mycket stök i Vivalla är överdrivet men vill heller inte sticka under stolen att det händer saker där. Men det är ju inte så konstigt menar han, dels därför att kommunen skapar en "vi" och "dem" känsla genom att låta alla bo på samma ställe men också för att han aldrig kommer att kunna göra samma saker som en svensk. Det förväntas andra saker av honom och framförallt så förväntas det att han ska anstränga sig mer för att smälta in och när han möts av rasism så har han lärt sig att ta detta, även om rasismen tillbaka mot dessa fårskallar i många fall är befogad.
Han har endast bott i Sverige ett år men talar väldigt bra svenska och när jag uttrycker min förvåning över att han inte har bott här längre, alternativt vara född här så viftar han bort det blygt. Han menar till och med att svenskan var ännu bättre för inte så länge sen när han bodde i Kumla men eftersom han nu bor i Vivalla där de flesta är invandrare och eftersom skolan ser likadan ut så får han sällan en chans att öva på språket.
Vi tar sällskap till parkeringen utanför, skakar hand och presenterar oss då han säger: "Det var kul att prata med dig" och jag instämmer ärligt och önskar att vi ses nästa gång.

Det hela är väldigt ledsamt och någonstans är det väl en fördom hos mig själv också då jag blir så förvånad och förundrad över att denna unga kille är så förståndig och ambitiös. Däremot tror jag inte att det har med hans Somaliska ursprung att göra, snarare att han faktiskt bara är 13 år och redan har bestämt sig för att det inte tjänar något till att hänga på stan en vardagskväll och att han har så tydliga tankar om varför det ser ut som det gör i samhället. Framförallt så förundrar det mig att en så ung grabb har bestämt sig för att; ok, det här är mina förutsättningar som invandrare, jag får ta motgång och rasism, jag får försöka fånga upp så mycket svenska jag kan, jobba hårt och se till att göra det bästa av situationen. Det är så tragiskt att han ska behöva ha denna uppförsbacke så tidigt i sitt liv bara för att han kommer från ett annat land. Man får lite perspektiv på saker och ting och kan vara väldigt tacksam för sin egen uppväxt som i jämförelse har glidit fram på rosblad med nio silverskedar i mun.