Here is the news

Nu ligger jag här hemma hos grannen och är så där gött belåten. Jag tuggar i mig ett välförtjänt wienerbröd och har inte en tanke på vare sig igår eller imorgon. Here is the news, en tung cover av en skön ELO klassiker från min barndom spelas på hög volym och jag njuter för fulla muggar. Här är nyheten och orsaken till min belåtenhet:

Lindesberg 0 – 17 Örebro IBK

Vi vann matchen mot ett mediokert motstånd men det spelar inte mig någon större roll som målvakt då mitt jobb är att hålla nätet rent från bollar.
Jag har inte hållit nollan sedan den tid då mina målvaktskläder var alldeles för stora och mitt huvud knappt nådde upp till ribban. Det är till att börja med sällsynt i innebandy, så pass sällsynt att det endast har hänt för mig en gång tidigare. Jag hade helt glömt bort hur tillfredsställande det är. Ju längre matchen lider så blir varje anfall lite mer nervöst, varje skottläge en adrenalininjektion och man suckar av lättnad efter varje räddat skott. Snacket i omklädningsrummet inför sista perioden handlar mer om att hjälpa mig bevaka nollan snarare än att alla ska hamna i målprotokollet och backarna gör verkligen ett bra jobb idag.
Jag höll däremot på att sätta mig själv i klistret vid ett tillfälle då en boll kom studsande mot mig och jag var lite för ivrig att få plocka den för att sätta igång ett anfall. Mitt huvud och min hand är en tiondels sekund snabbare än bollen och den studsar istället rakt ut i banan där blå motspelare befinner sig – helt omarkerad eftersom lagkamraterna räknar med att jag ska ta bollen – men när jag inser mitt misstag så är det som att kroppen tar fram alla vilande muskler och sätter mig i ett orubbligt tillstånd. Det finns inte en chans att jag ska släppa in ett så torftigt mål, speciellt inte nu när hela laget jobbar för att jag ska få hålla min nolla. Jag gör mig stor och följer bollen med fokuserad blick. Han fintar skott vilket får mig att frysa i mitt försöka att täcka så mycket yta som möjligt och när han istället tar några kliv i sidled så är jag aningen efter och jag blir tvungen att kasta mig och tar bollen med bröstet.Jublet från bänken känns väldigt oförtjänt eftersom jag själv satt mig i situationen men min lättnad går inte att sätta ord på.
När världens längsta period äntligen tog slut så var det svårt att dölja min glädje och jag satt på knä med knutna händer. Sen var det bara att njuta av ringen som bildades och av motståndarnas komplimanger och jag njuter fortfarande. Det här slår allt. Träningsverken är väldigt välkommen imorgon, den blir bara ytterligare en påminnelse om matchen. Smärtan i den svullna högerhanden får gärna dröja sig kvar och de svettiga målvaktskläderna får med glädje förpesta mitt badrum längre än vanligt.