Självkritisk bugg

Man vill inte vara målvakt i en match som slutar 11-11, så är det bara. Det spelar ingen roll att jag gjorde en helt ok match där jag kanske borde ha tagit två av målen och agerat annorlunda på en straff, siffrorna talar för sig själv. De berättar däremot inte att fem eller sex av målen kom genom 2mot1 situationer där det enda jag egentligen kan göra är att täcka skytten och hoppas på att min back istället ska fokusera på att skära av deras andra forward.
Vi vinner en väldigt viktig moralisk seger då vi vänder 10-6 med bara minuter kvar av sista perioden så känslan i omklädningsrummet efteråt var att vi hade gjort en stark insats, gjort mycket mål och vunnit en poäng. Det var idel snack om de snygga, viktiga och snabba målen vi gjorde och det är svårt att inte gilla entusiasmen hos lagkamraterna. Det hade jag gjort om det inte vore för att jag var rasande på dem. Jag satt tyst då jag klädde av mig all utrustning och spelade upp målen i huvudet igen, speciellt de tre som jag borde ha tagit för saken är den att jag tar varje mål väldigt personligt. Varje gång jag måste plocka ut den där envisa plastbollen ur nätet så samlas alla tankar i ett stökigt disco i huvudet. Skuldkänslorna bjuder upp självkritiken till dans men ramlar fumligt omkring på dansgolvet innan självkritiken får nog och istället börjar flörta med självförtroendet.
Det är ändå detta som är tjusningen med att vara den sista utposten. Det är mig de andra sätter tilltro till när ett skottläge skapas eller när en spelare springer sig fri. Jag kan inte dölja min prestation på något sätt och det jag gör eller inte gör blir avgörande för utgången av matchen. Då kan jag få vara precis hur vansinnig som helst och skrika mig hes på laget, nästa match är det samma sak igen. Konstigt hur man kan älska något som så brutalt kan förstöra en helg.