Fick ett SMS häromdagen från ett företag vilket inte händer så ofta. Att företag skickar e-post och ber mig köpa viagrapiller eller någon form av manick som ska placeras på en särskild kroppsdel i syfte att.. vad säger man.. öka omfånget är ju något som har blivit mer regel än undantag. 504 nya mail i inkorgen skvallrar ju dessutom om att jag har tappat greppet. Så är som tur inte fallet med mobilen. Åtminstone inte än.
En första varningens signal kan vara detta företags SMS som jag dock anser är lite för individuellt riktat till mig för att betraktas som ett slumpmässigt spam-utskick. Bolaget ifråga bad nämligen om att få köpa mitt guld! Detta är helt sant. De ville - och jag citerar - alltså "köpa mitt guld till bästa pris" och inte nog med det, det skulle också vara "enkelt" och gå "snabbt". Alla som har varit hemma hos mig och tittat på film vet ju att jag till skillnad från andra, helst tömmer mina säckar med guld framför tv:n som jag sedan sjunker ned i istället för en saccosäck. Inget konstigt med det, men hur i hela havet kunde företaget känna till detta?
Är det all denna öppenhet som dagens internetanvändare och jag själv så frikostigt bjuder på via facebook och bloggar som till slut har kommit tillbaka för att hemsöka oss? Publicerar vi för mycket information om vilka vi är, våra intressen och andra beteendemönster som sedan kan säljas vidare till företag som i detta exempel?
Isåfall känner jag både en och två personer som borde se över sina offentliga profiler på nätet så att de inte får ta emot liknande förfrågningar från företag som vill köpa deras källarförråd med saffran eller kollektioner med sibiriska björnpälsar.
lördag, januari 17
måndag, december 8
Topp 6 Sökord
Jag fick mig ett gott skratt idag då jag gick igenom lite statistik på Google Analytics som jag har kopplat till bloggen. Via detta verktyg kan man bland annat se vilka sökord folk har använt för att komma hit. Nedan redovisar jag topp 6 och det är framför allt den sista sökningen som får mig att dra på smilbanden även om #4 och #5 är rätt sköna i sig.
1. calle höjer
2. 41an.blogspot.com
3. calle höjer goalie
4. kattdjuret jaguar näringskedja
5. rita rymdskepp
6. örebro callgirl
1. calle höjer
2. 41an.blogspot.com
3. calle höjer goalie
4. kattdjuret jaguar näringskedja
5. rita rymdskepp
6. örebro callgirl
söndag, december 7
Julens glada bud?
Har precis kommit hem från O, Helga Natt. Denna omåttligt populära och pampiga julkoncert som utspelar sig på stortorget, mitt i Örebro framför 21 000 frusna själar. Det är en underbar tradition att varje år få klämma sig fram mellan alla människor till de fantastiska tonerna av svordomar och tillrättavisningar. Det är en fröjd att se hur dessa välsignade människorna ser på avstånd att man är på väg att passera bakom dem och backar något steg så att de nästan står i famnen på den bakom för att hindra all framfart. Deras vackra och välvalda ord, riktat lika mycket till personernas sällskap som till dig själv då du ursäktande klämmer dig igenom denna - nyss blockerade - lucka är något som alla borde få uppleva.
Väl på plats är det väldigt trevligt att stå bland nära och kära och se på detta evanemang och kunna växla några ord kring hur bra de sjunger eller hur fint ljuset spelar på Nikolai kyrkan. Det är särskilt trevligt just denna kväll då en suverän herre vänder sig om och låter meddela vilken brist på respekt det är att prata mitt under all sång och glädje. Det faktum att vi står på ett torg, alltså en allmän plats bland 20 998 andra människor samt att musiken spelas på väldigt hög volym var ett påpekande som inte föll denna herre i smaken. 'Nu tändas tusen juleljus' spelas på scenen och när hela Örebro sjunger med i "för över stad och land ikväll går julens glada bud" är det bara att luta sig bak och med stor njutning ta emot samma herres komplimanger som lyder "Är du helt j**** dum eller?" och det mycket värmande "vill du inte gå hem i samma skick som du kom hit?".
Åh vad jag älskar julen och alla dess traditioner.
fredag, december 5
Att suga på en skjortärm
Barn är bra fascinerande alltså. Särskilt bebisar. Det är egentligen ganska egendomligt att man själv har varit så liten en gång i tiden, speciellt om man jämför med den klumpiga massa man är idag. Förstå vad häftigt det måste vara att se sig omkring och tycka att allt är nytt och spännande, oavsett vad det är. Måste vara samma känsla som när man stod i den där världskända korsningen i Shibuya, Tokyo och såg sig omrkring på allt som var så häpnadsväckande annorlunda jämfört med tidigare upplevelser.
En dålig vana som bäbisar däremot besitter och som inte är så avundsvärd är att de ska prova att stoppa alla nya saker i munnen. Det är i grund och botten en rätt skön instinkt egentligen; att liksom prova om saker och ting kan vara trevligt att hälla upp i en skål framför Idol en fredagskväll. Tänk om detta var ett beteende som man inte lärde sig av med. Du går in på MQ och ser en fräsch skjorta, kliver fram och stoppar in ena ärmen i munnen och suger lite på den samtidigt som du konstaterar att den inte funkar som mellanmål och istället får nöjda dig med att ha den på dig. Eller när vakten sträcker fram handen för att ta emot legget en lördagskväll och du liksom - helt utan tvekan eller skam - tar några försiktiga bett på hans pekfinger innan du fiskar upp det han ber om.
Det vore faktiskt ganska praktiskt att kunna lägga sig ner och gallskrika tills mamma kommer med matlådan då klockan slår tolv.
En bebis är ju dessutom oerhört socialt kompetent. Inte för att den har så mycket att tillägga under en diskussion eller tar initiativ till nya samtalsämnen men man kan inte klandra dem för att inte ha ett avslappnat kroppsspråk eller för att vara blyga. Att de inte känner någon som helst skam i att stirra på andra människor eller i att idka kroppskontakt med helt främmande personer är visserligen en egenskap som inte lämpar sig så bra för en vuxen. Glor man för länge på fel personer så finns risken att du snart kommer att få beskåda en knuten näve i närbild och om du klättrar upp i knät på den där kvinnan som sitter bredvid på bussen så har du snart en anmälan på posten.
Förstå sedan när man får se allt detta hos en egen liten klon av dig själv. En första knuten hand runt tummen. En första gäspning. Ett första totalt misslyckat försök att stå upp. Det första ordet, skrattet och den första rapen. Det allra första och inövade loja leendet som betyder; Jag vet. Jag är bedårande.
måndag, november 24
onsdag, november 19
Intim bekantskap
Det råder blixthalka om kvällarna här i IKEA-land, något jag blev lite för medveten om igår kväll då jag blev överlistad av den till synes torra asfalten i en kurva. Som vanligt hade jag lite för bråttom för mitt eget bästa men jag skyller allt på cykeln som helt plötsligt bestämde sig för att självdö i framåtstupa sidoläge och helt ignorera det faktum att den faktisk hade en passagerare. Dålig kundservice enligt mig och inte helt olikt SJ's sätt att betrakta sina resenärer. Asfalt är hårt fick jag erfara då vänster axel, höft, knä och fot fick stifta lite för intim bekantskap med denna gråa mark som bortsett från att vara hård är en dålig lyssnare och inte särskilt kramvänlig.
Fånig som man är så handlar första tanken inte om vilka skador man har fått. Inte heller om hurvida kläderna är trasiga. Första instikten är att kasta sig på fötter och sedan försäkra sig om att ingen har sett detta spektakel.
Idag kom det dessutom massor med snö som blev till slask nästan omedelbart. Skulle så gärna vilja resa bort från Sverige bara för en vecka eller två. Vill tillbaka till Tokyo.
Fånig som man är så handlar första tanken inte om vilka skador man har fått. Inte heller om hurvida kläderna är trasiga. Första instikten är att kasta sig på fötter och sedan försäkra sig om att ingen har sett detta spektakel.
Idag kom det dessutom massor med snö som blev till slask nästan omedelbart. Skulle så gärna vilja resa bort från Sverige bara för en vecka eller två. Vill tillbaka till Tokyo.
söndag, november 16
Julafton för en callgirl
På fikarasten häromdagen så diskuterades julen och allt som hör den till. Det var tomtar, pynt, julblommor, änglar, julmarknader för hela slanten och jag kan inte rå för att önska att julafton går snabbt och obemärkt förbi denna gång. Det var länge sen julen var något speciellt. Inte enbart därför att jag har växt ifrån förväntan på julklappar och glädjen av att pynta granen. Det är en fin högtid om man tittar på vad den egentligen handlar om men detta lyckas ju Människan Version 2.0.08 med framgång att ignorera och nästan helt borste från. Det finns tre stora skäl till att jag hellre skulle byta julen mot ytterligare en semlans dag.
För det första så är det inga barn i närheten av vare sig julen med Kumla-familjen eller med Degerfors-familjen. För att förtydliga det tragiska i det hela så är medelåldern under julfirandet i Kumla runt 40 år. I Degerfors så är siffran något bättre då den ligger på ca 25. Det är ju egentligen ganska oviktigt och irrelevant då mor-/farföräldrar bidrar till att putta statistiken åt fel riktning men en julafton utan barn är för mig inte mycket till jul. Jag minns och saknar julen för några år sedan som jag firade med dåvarande flickvän då Elmer, Thea och Wilma sprang runt i tomteluvor och stora leenden hela dagen.
För det andra så är julafton hemma hos Höjer/Andersson i Kumla med mammas sida en ren pest och en orgie av pinsamma tystnader. Vi är sju personer: brorsan, syrran, mamma, morbror, morfar, mammas morbror och jag. Jag överdriver inte när jag säger att det är den tristaste skara människor man kan samla i ett och samma rum. Förra julen så var en av höjdpunkterna då morfar bröt tystnaden då har fick syn på att takplattorna på huset mitt emot var sneda. Detta satte igång en glad reaktion hos alla då det äntligen fanns något att prata om och det diskuterades ivrigt olika anledningar till att de var sneda och varför ingen har gjort någonting åt det. Tystnaden infann sig däremot snart igen då det inte finns så mycket att tillägga detta skrubbsår till samtalsämne och så där håller vi på.
För det tredje - detta skäl har aldrig infunnit sig tidigare - så saknar vi denna jul en väldigt viktig person. Nämligen min moster som visserligen inte kunde bära bördan själv av att kunna hitta på saker att diskutera om men som ändå tog plats och som vi "barn" kunde prata med om vanliga saker. Hon som alltid kostade på sig julklappar med största omtanke och som alltid skämtade och stojade. När jag tänker på en julafton utan henne så ryser det lite i mig, för de säger ju att den svåra sorgen gärna vill göra sig påmind under högtider när dessa personer tidigare har varit givna. Jag led väldigt av att inte ha henne på besök i nya lägenheten under min födelsedag, något jag vet att hon hade uppskattat. Hon hade påpekat på olika praktiska saker och förmodligen irriterat mig väldigt genom hennes sätt att alltid veta bäst, för sån var hon men jag skulle byta vad som helst för att få höra henne kommentera mitt kylskåp eller bristen på växter igen.
Jag och syrran har tidigare diskuterat olika möjligheter för att liva upp julen hemma hos oss. Man kan till och med kalla det ganska långtgående planer då vi har tänkt bjuda in en granne som vi ofta ser sitta ensam, pratandes och skrattandes för sig själv på balkongen. Vi har också funderat på vad det skulle kosta att ringa in callgirls som bara skulle kunna sitta och hålla lite samtal igång. Inget snusk alltså utan bara för att röra om lite i tystnaden. Kort sagt så är alla som går på två ben ytterst välkomna. Det finns inga krav på intressen, ålder, yrke och vi kan till och med sträcka oss så långt som att erbjuda en liten ersättning, utöver gratismaten förstås.
Annars är det bara att du hör av dig så går vi och tar en semla istället.
För det första så är det inga barn i närheten av vare sig julen med Kumla-familjen eller med Degerfors-familjen. För att förtydliga det tragiska i det hela så är medelåldern under julfirandet i Kumla runt 40 år. I Degerfors så är siffran något bättre då den ligger på ca 25. Det är ju egentligen ganska oviktigt och irrelevant då mor-/farföräldrar bidrar till att putta statistiken åt fel riktning men en julafton utan barn är för mig inte mycket till jul. Jag minns och saknar julen för några år sedan som jag firade med dåvarande flickvän då Elmer, Thea och Wilma sprang runt i tomteluvor och stora leenden hela dagen.
För det andra så är julafton hemma hos Höjer/Andersson i Kumla med mammas sida en ren pest och en orgie av pinsamma tystnader. Vi är sju personer: brorsan, syrran, mamma, morbror, morfar, mammas morbror och jag. Jag överdriver inte när jag säger att det är den tristaste skara människor man kan samla i ett och samma rum. Förra julen så var en av höjdpunkterna då morfar bröt tystnaden då har fick syn på att takplattorna på huset mitt emot var sneda. Detta satte igång en glad reaktion hos alla då det äntligen fanns något att prata om och det diskuterades ivrigt olika anledningar till att de var sneda och varför ingen har gjort någonting åt det. Tystnaden infann sig däremot snart igen då det inte finns så mycket att tillägga detta skrubbsår till samtalsämne och så där håller vi på.
För det tredje - detta skäl har aldrig infunnit sig tidigare - så saknar vi denna jul en väldigt viktig person. Nämligen min moster som visserligen inte kunde bära bördan själv av att kunna hitta på saker att diskutera om men som ändå tog plats och som vi "barn" kunde prata med om vanliga saker. Hon som alltid kostade på sig julklappar med största omtanke och som alltid skämtade och stojade. När jag tänker på en julafton utan henne så ryser det lite i mig, för de säger ju att den svåra sorgen gärna vill göra sig påmind under högtider när dessa personer tidigare har varit givna. Jag led väldigt av att inte ha henne på besök i nya lägenheten under min födelsedag, något jag vet att hon hade uppskattat. Hon hade påpekat på olika praktiska saker och förmodligen irriterat mig väldigt genom hennes sätt att alltid veta bäst, för sån var hon men jag skulle byta vad som helst för att få höra henne kommentera mitt kylskåp eller bristen på växter igen.
Jag och syrran har tidigare diskuterat olika möjligheter för att liva upp julen hemma hos oss. Man kan till och med kalla det ganska långtgående planer då vi har tänkt bjuda in en granne som vi ofta ser sitta ensam, pratandes och skrattandes för sig själv på balkongen. Vi har också funderat på vad det skulle kosta att ringa in callgirls som bara skulle kunna sitta och hålla lite samtal igång. Inget snusk alltså utan bara för att röra om lite i tystnaden. Kort sagt så är alla som går på två ben ytterst välkomna. Det finns inga krav på intressen, ålder, yrke och vi kan till och med sträcka oss så långt som att erbjuda en liten ersättning, utöver gratismaten förstås.
Annars är det bara att du hör av dig så går vi och tar en semla istället.
torsdag, november 13
En 13-årig hjälte
Det finns långa dagar och sen finns det längre dagar. Längre dagar har en förmåga att inte förekomma lika ofta som enbart de långa dagarna. Åtminstone så var det så förut. Nu för tiden så är mina veckor äggrörade med aktiviteter så de där längre dagarna har börjat hälsa på mer frekvent och idag var en sådan dag.
Precis som vanligt så går jag upp på tok för tidigt; en bit över sex på morgonen. Varför jag gör det när jag bor tio minuter från jobbet och när jag faktiskt är 22 och borde vilja ligga och vräka i sängen till kvart i åtta är ett mysterium.
Då jag börjar åtta och i vanliga fall slutar fem vilket normal tar musten ur en så både blir och känns dagen därför betydligt mycket längre om man behöver jobba över. Så var fallet idag och man kan väl säga att det var med bristande motivation som jag larmade, låste och lämnade jobbet sist av alla för att häva mig iväg till Gustavsvik.
Väl färdig med träningen där jag bitvis var mycket road över den manliga fåfängan och sedan även fundersam över närvaron av kvinnlig städpersonal i duschen så satte jag mig ner på en pall i omklädningsrummet med vattenflaskan i handen. En ung kille bytte om bredvid mig och frågade hur länge jag hade tränat. Jag svarade som sig bör med viss underdrift och skickade samma fråga tillbaka och fick till svar att han ganska nyss hade kommit igång men att han tränade varje dag. Kul för dig fortsatte jag och undrade hur länge han hade tränat idag. "Två/tre timmar skulle jag tro, och så lite simning på det plus att jag går upp på stan sen för att åka till Vivalla" fick han ur sig och tittade forskande efter en reaktion. Han fick såklart beröm över detta ihop med frågan hur i hela friden han orkade. "Nej men det är skönt, du vet. Komma hit efter skolan, träna några timmar och sen plugga på kvällen. Bättre än att driva runt på stan och frysa".
Vi bubblade vidare och det visade sig att killen går i nian, har bett sin mamma om pengar till ett träningskort för att göra något vettigt efter skolan och att han vill bli bilmekaniker när han blir stor. Ju mer vi talade, desto mer fascinerad blev jag av honom. Här sitter en grabb som inte ens har börjat odla mustasch och talar med mig som en jämnårig. Han tycker det är synd att kommunen placerar alla invandrare på ett och samma ställe och sedan ger dem skulden för bråk när han och många andra egentligen vill bo i en blandad miljö för att få intryck från både svenskar och andra invandare. Han berättar att snacket om att det är så mycket stök i Vivalla är överdrivet men vill heller inte sticka under stolen att det händer saker där. Men det är ju inte så konstigt menar han, dels därför att kommunen skapar en "vi" och "dem" känsla genom att låta alla bo på samma ställe men också för att han aldrig kommer att kunna göra samma saker som en svensk. Det förväntas andra saker av honom och framförallt så förväntas det att han ska anstränga sig mer för att smälta in och när han möts av rasism så har han lärt sig att ta detta, även om rasismen tillbaka mot dessa fårskallar i många fall är befogad.
Han har endast bott i Sverige ett år men talar väldigt bra svenska och när jag uttrycker min förvåning över att han inte har bott här längre, alternativt vara född här så viftar han bort det blygt. Han menar till och med att svenskan var ännu bättre för inte så länge sen när han bodde i Kumla men eftersom han nu bor i Vivalla där de flesta är invandrare och eftersom skolan ser likadan ut så får han sällan en chans att öva på språket.
Vi tar sällskap till parkeringen utanför, skakar hand och presenterar oss då han säger: "Det var kul att prata med dig" och jag instämmer ärligt och önskar att vi ses nästa gång.
Det hela är väldigt ledsamt och någonstans är det väl en fördom hos mig själv också då jag blir så förvånad och förundrad över att denna unga kille är så förståndig och ambitiös. Däremot tror jag inte att det har med hans Somaliska ursprung att göra, snarare att han faktiskt bara är 13 år och redan har bestämt sig för att det inte tjänar något till att hänga på stan en vardagskväll och att han har så tydliga tankar om varför det ser ut som det gör i samhället. Framförallt så förundrar det mig att en så ung grabb har bestämt sig för att; ok, det här är mina förutsättningar som invandrare, jag får ta motgång och rasism, jag får försöka fånga upp så mycket svenska jag kan, jobba hårt och se till att göra det bästa av situationen. Det är så tragiskt att han ska behöva ha denna uppförsbacke så tidigt i sitt liv bara för att han kommer från ett annat land. Man får lite perspektiv på saker och ting och kan vara väldigt tacksam för sin egen uppväxt som i jämförelse har glidit fram på rosblad med nio silverskedar i mun.
Precis som vanligt så går jag upp på tok för tidigt; en bit över sex på morgonen. Varför jag gör det när jag bor tio minuter från jobbet och när jag faktiskt är 22 och borde vilja ligga och vräka i sängen till kvart i åtta är ett mysterium.
Då jag börjar åtta och i vanliga fall slutar fem vilket normal tar musten ur en så både blir och känns dagen därför betydligt mycket längre om man behöver jobba över. Så var fallet idag och man kan väl säga att det var med bristande motivation som jag larmade, låste och lämnade jobbet sist av alla för att häva mig iväg till Gustavsvik.
Väl färdig med träningen där jag bitvis var mycket road över den manliga fåfängan och sedan även fundersam över närvaron av kvinnlig städpersonal i duschen så satte jag mig ner på en pall i omklädningsrummet med vattenflaskan i handen. En ung kille bytte om bredvid mig och frågade hur länge jag hade tränat. Jag svarade som sig bör med viss underdrift och skickade samma fråga tillbaka och fick till svar att han ganska nyss hade kommit igång men att han tränade varje dag. Kul för dig fortsatte jag och undrade hur länge han hade tränat idag. "Två/tre timmar skulle jag tro, och så lite simning på det plus att jag går upp på stan sen för att åka till Vivalla" fick han ur sig och tittade forskande efter en reaktion. Han fick såklart beröm över detta ihop med frågan hur i hela friden han orkade. "Nej men det är skönt, du vet. Komma hit efter skolan, träna några timmar och sen plugga på kvällen. Bättre än att driva runt på stan och frysa".
Vi bubblade vidare och det visade sig att killen går i nian, har bett sin mamma om pengar till ett träningskort för att göra något vettigt efter skolan och att han vill bli bilmekaniker när han blir stor. Ju mer vi talade, desto mer fascinerad blev jag av honom. Här sitter en grabb som inte ens har börjat odla mustasch och talar med mig som en jämnårig. Han tycker det är synd att kommunen placerar alla invandrare på ett och samma ställe och sedan ger dem skulden för bråk när han och många andra egentligen vill bo i en blandad miljö för att få intryck från både svenskar och andra invandare. Han berättar att snacket om att det är så mycket stök i Vivalla är överdrivet men vill heller inte sticka under stolen att det händer saker där. Men det är ju inte så konstigt menar han, dels därför att kommunen skapar en "vi" och "dem" känsla genom att låta alla bo på samma ställe men också för att han aldrig kommer att kunna göra samma saker som en svensk. Det förväntas andra saker av honom och framförallt så förväntas det att han ska anstränga sig mer för att smälta in och när han möts av rasism så har han lärt sig att ta detta, även om rasismen tillbaka mot dessa fårskallar i många fall är befogad.
Han har endast bott i Sverige ett år men talar väldigt bra svenska och när jag uttrycker min förvåning över att han inte har bott här längre, alternativt vara född här så viftar han bort det blygt. Han menar till och med att svenskan var ännu bättre för inte så länge sen när han bodde i Kumla men eftersom han nu bor i Vivalla där de flesta är invandrare och eftersom skolan ser likadan ut så får han sällan en chans att öva på språket.
Vi tar sällskap till parkeringen utanför, skakar hand och presenterar oss då han säger: "Det var kul att prata med dig" och jag instämmer ärligt och önskar att vi ses nästa gång.
Det hela är väldigt ledsamt och någonstans är det väl en fördom hos mig själv också då jag blir så förvånad och förundrad över att denna unga kille är så förståndig och ambitiös. Däremot tror jag inte att det har med hans Somaliska ursprung att göra, snarare att han faktiskt bara är 13 år och redan har bestämt sig för att det inte tjänar något till att hänga på stan en vardagskväll och att han har så tydliga tankar om varför det ser ut som det gör i samhället. Framförallt så förundrar det mig att en så ung grabb har bestämt sig för att; ok, det här är mina förutsättningar som invandrare, jag får ta motgång och rasism, jag får försöka fånga upp så mycket svenska jag kan, jobba hårt och se till att göra det bästa av situationen. Det är så tragiskt att han ska behöva ha denna uppförsbacke så tidigt i sitt liv bara för att han kommer från ett annat land. Man får lite perspektiv på saker och ting och kan vara väldigt tacksam för sin egen uppväxt som i jämförelse har glidit fram på rosblad med nio silverskedar i mun.
söndag, november 9
Here is the news
Nu ligger jag här hemma hos grannen och är så där gött belåten. Jag tuggar i mig ett välförtjänt wienerbröd och har inte en tanke på vare sig igår eller imorgon. Here is the news, en tung cover av en skön ELO klassiker från min barndom spelas på hög volym och jag njuter för fulla muggar. Här är nyheten och orsaken till min belåtenhet:
Lindesberg 0 – 17 Örebro IBK
Vi vann matchen mot ett mediokert motstånd men det spelar inte mig någon större roll som målvakt då mitt jobb är att hålla nätet rent från bollar.
Jag har inte hållit nollan sedan den tid då mina målvaktskläder var alldeles för stora och mitt huvud knappt nådde upp till ribban. Det är till att börja med sällsynt i innebandy, så pass sällsynt att det endast har hänt för mig en gång tidigare. Jag hade helt glömt bort hur tillfredsställande det är. Ju längre matchen lider så blir varje anfall lite mer nervöst, varje skottläge en adrenalininjektion och man suckar av lättnad efter varje räddat skott. Snacket i omklädningsrummet inför sista perioden handlar mer om att hjälpa mig bevaka nollan snarare än att alla ska hamna i målprotokollet och backarna gör verkligen ett bra jobb idag.
Jag höll däremot på att sätta mig själv i klistret vid ett tillfälle då en boll kom studsande mot mig och jag var lite för ivrig att få plocka den för att sätta igång ett anfall. Mitt huvud och min hand är en tiondels sekund snabbare än bollen och den studsar istället rakt ut i banan där blå motspelare befinner sig – helt omarkerad eftersom lagkamraterna räknar med att jag ska ta bollen – men när jag inser mitt misstag så är det som att kroppen tar fram alla vilande muskler och sätter mig i ett orubbligt tillstånd. Det finns inte en chans att jag ska släppa in ett så torftigt mål, speciellt inte nu när hela laget jobbar för att jag ska få hålla min nolla. Jag gör mig stor och följer bollen med fokuserad blick. Han fintar skott vilket får mig att frysa i mitt försöka att täcka så mycket yta som möjligt och när han istället tar några kliv i sidled så är jag aningen efter och jag blir tvungen att kasta mig och tar bollen med bröstet.Jublet från bänken känns väldigt oförtjänt eftersom jag själv satt mig i situationen men min lättnad går inte att sätta ord på.
När världens längsta period äntligen tog slut så var det svårt att dölja min glädje och jag satt på knä med knutna händer. Sen var det bara att njuta av ringen som bildades och av motståndarnas komplimanger och jag njuter fortfarande. Det här slår allt. Träningsverken är väldigt välkommen imorgon, den blir bara ytterligare en påminnelse om matchen. Smärtan i den svullna högerhanden får gärna dröja sig kvar och de svettiga målvaktskläderna får med glädje förpesta mitt badrum längre än vanligt.
Lindesberg 0 – 17 Örebro IBK
Vi vann matchen mot ett mediokert motstånd men det spelar inte mig någon större roll som målvakt då mitt jobb är att hålla nätet rent från bollar.
Jag har inte hållit nollan sedan den tid då mina målvaktskläder var alldeles för stora och mitt huvud knappt nådde upp till ribban. Det är till att börja med sällsynt i innebandy, så pass sällsynt att det endast har hänt för mig en gång tidigare. Jag hade helt glömt bort hur tillfredsställande det är. Ju längre matchen lider så blir varje anfall lite mer nervöst, varje skottläge en adrenalininjektion och man suckar av lättnad efter varje räddat skott. Snacket i omklädningsrummet inför sista perioden handlar mer om att hjälpa mig bevaka nollan snarare än att alla ska hamna i målprotokollet och backarna gör verkligen ett bra jobb idag.
Jag höll däremot på att sätta mig själv i klistret vid ett tillfälle då en boll kom studsande mot mig och jag var lite för ivrig att få plocka den för att sätta igång ett anfall. Mitt huvud och min hand är en tiondels sekund snabbare än bollen och den studsar istället rakt ut i banan där blå motspelare befinner sig – helt omarkerad eftersom lagkamraterna räknar med att jag ska ta bollen – men när jag inser mitt misstag så är det som att kroppen tar fram alla vilande muskler och sätter mig i ett orubbligt tillstånd. Det finns inte en chans att jag ska släppa in ett så torftigt mål, speciellt inte nu när hela laget jobbar för att jag ska få hålla min nolla. Jag gör mig stor och följer bollen med fokuserad blick. Han fintar skott vilket får mig att frysa i mitt försöka att täcka så mycket yta som möjligt och när han istället tar några kliv i sidled så är jag aningen efter och jag blir tvungen att kasta mig och tar bollen med bröstet.Jublet från bänken känns väldigt oförtjänt eftersom jag själv satt mig i situationen men min lättnad går inte att sätta ord på.
När världens längsta period äntligen tog slut så var det svårt att dölja min glädje och jag satt på knä med knutna händer. Sen var det bara att njuta av ringen som bildades och av motståndarnas komplimanger och jag njuter fortfarande. Det här slår allt. Träningsverken är väldigt välkommen imorgon, den blir bara ytterligare en påminnelse om matchen. Smärtan i den svullna högerhanden får gärna dröja sig kvar och de svettiga målvaktskläderna får med glädje förpesta mitt badrum längre än vanligt.
tisdag, november 4
Gratis är godast
Det är oerhört fascinerande hur människor och kanske framförallt svenskar fungerar. Det slog mig i veckan när jag var på ICA Ekershallen då de hade sådana där gratisprover av någon ny grotesk produkt, nedsmetad på ett kex och ivrigt övervakat av en liten tant eller farbror. Människor älskar allt som är gratis och det spelar ingen roll om ICA vill lansera sitt nya tonfisksmör eller bananpastej; så länge det är gratis så flockas folket vid den lilla disken. Den ensamme svensken är ju egentligen inte så bekväm i sådana folksamlingar men då girigheten alltid segrar över folkskyggheten så står de där, en grupp osäkra men ytterst belåtna djur som just har fått något gratis.
En vanlig föreställning om oss människor är ju att vi står på toppen av näringskedjan därför att vi är intelligenta, civilicerade, jag-tänkande varelser som kan lära av våra misstag och anpassa oss till våran omgivning. Men är vi egentligen så olika andra djur? Är vi egentligen så överlägsna? Visst, jag skulle vilja se kanadagås sätta ihop en IKEA-möbel eller ett rådjur spela nätpoker men det är inte poängen.
Står vi egentligen inte högst i näringskedjan eftersom alla andra djur är lite dummare än oss. Vi är ju faktiskt djur och trots att vi är civiliserade - kan diskuteras - och intelligenta - öhm, nej - så beter vi oss väldigt primitivt många gånger. Om bara de stora djur som faktiskt kan göra skada på en människa hade varit aningen smartare så hade vi antingen inte varit där vi är idag eller också helt utrotade.
Föreställ er en stor älgtjur som bökar ihop en hög med kantareller ute i skogen för att sedan krypa ihop bakom ett snår och lurpassa i sitt gömställe. När sedan Marit och Gert iklädda gummistövlar kommer gåendes med sina korgar och får syn på alla kantareller så är de ett oerhört lätt byte för älgen, som inte behöver anstränga sig särkskilt mycket för att göra stor skada.
Varför skulle en älg ge sig på människor, de äter ju inte kött? Nej men hade älgen varit aningen smartare så hade den insett nöjet i att sitta på pass, att förbereda en perfekt fälla, adrenalinet när den breda finlandssvenskan hörs genom skogen och segerns sötma när de får ställa sin nyfällda stövel med storlek 44 på sin stubbe i skogen. Vi hade legat risigt till.
En vanlig föreställning om oss människor är ju att vi står på toppen av näringskedjan därför att vi är intelligenta, civilicerade, jag-tänkande varelser som kan lära av våra misstag och anpassa oss till våran omgivning. Men är vi egentligen så olika andra djur? Är vi egentligen så överlägsna? Visst, jag skulle vilja se kanadagås sätta ihop en IKEA-möbel eller ett rådjur spela nätpoker men det är inte poängen.
Står vi egentligen inte högst i näringskedjan eftersom alla andra djur är lite dummare än oss. Vi är ju faktiskt djur och trots att vi är civiliserade - kan diskuteras - och intelligenta - öhm, nej - så beter vi oss väldigt primitivt många gånger. Om bara de stora djur som faktiskt kan göra skada på en människa hade varit aningen smartare så hade vi antingen inte varit där vi är idag eller också helt utrotade.
Föreställ er en stor älgtjur som bökar ihop en hög med kantareller ute i skogen för att sedan krypa ihop bakom ett snår och lurpassa i sitt gömställe. När sedan Marit och Gert iklädda gummistövlar kommer gåendes med sina korgar och får syn på alla kantareller så är de ett oerhört lätt byte för älgen, som inte behöver anstränga sig särkskilt mycket för att göra stor skada.
Varför skulle en älg ge sig på människor, de äter ju inte kött? Nej men hade älgen varit aningen smartare så hade den insett nöjet i att sitta på pass, att förbereda en perfekt fälla, adrenalinet när den breda finlandssvenskan hörs genom skogen och segerns sötma när de får ställa sin nyfällda stövel med storlek 44 på sin stubbe i skogen. Vi hade legat risigt till.
lördag, november 1
Självkritisk bugg
Man vill inte vara målvakt i en match som slutar 11-11, så är det bara. Det spelar ingen roll att jag gjorde en helt ok match där jag kanske borde ha tagit två av målen och agerat annorlunda på en straff, siffrorna talar för sig själv. De berättar däremot inte att fem eller sex av målen kom genom 2mot1 situationer där det enda jag egentligen kan göra är att täcka skytten och hoppas på att min back istället ska fokusera på att skära av deras andra forward.
Vi vinner en väldigt viktig moralisk seger då vi vänder 10-6 med bara minuter kvar av sista perioden så känslan i omklädningsrummet efteråt var att vi hade gjort en stark insats, gjort mycket mål och vunnit en poäng. Det var idel snack om de snygga, viktiga och snabba målen vi gjorde och det är svårt att inte gilla entusiasmen hos lagkamraterna. Det hade jag gjort om det inte vore för att jag var rasande på dem. Jag satt tyst då jag klädde av mig all utrustning och spelade upp målen i huvudet igen, speciellt de tre som jag borde ha tagit för saken är den att jag tar varje mål väldigt personligt. Varje gång jag måste plocka ut den där envisa plastbollen ur nätet så samlas alla tankar i ett stökigt disco i huvudet. Skuldkänslorna bjuder upp självkritiken till dans men ramlar fumligt omkring på dansgolvet innan självkritiken får nog och istället börjar flörta med självförtroendet.
Det är ändå detta som är tjusningen med att vara den sista utposten. Det är mig de andra sätter tilltro till när ett skottläge skapas eller när en spelare springer sig fri. Jag kan inte dölja min prestation på något sätt och det jag gör eller inte gör blir avgörande för utgången av matchen. Då kan jag få vara precis hur vansinnig som helst och skrika mig hes på laget, nästa match är det samma sak igen. Konstigt hur man kan älska något som så brutalt kan förstöra en helg.
Vi vinner en väldigt viktig moralisk seger då vi vänder 10-6 med bara minuter kvar av sista perioden så känslan i omklädningsrummet efteråt var att vi hade gjort en stark insats, gjort mycket mål och vunnit en poäng. Det var idel snack om de snygga, viktiga och snabba målen vi gjorde och det är svårt att inte gilla entusiasmen hos lagkamraterna. Det hade jag gjort om det inte vore för att jag var rasande på dem. Jag satt tyst då jag klädde av mig all utrustning och spelade upp målen i huvudet igen, speciellt de tre som jag borde ha tagit för saken är den att jag tar varje mål väldigt personligt. Varje gång jag måste plocka ut den där envisa plastbollen ur nätet så samlas alla tankar i ett stökigt disco i huvudet. Skuldkänslorna bjuder upp självkritiken till dans men ramlar fumligt omkring på dansgolvet innan självkritiken får nog och istället börjar flörta med självförtroendet.
Det är ändå detta som är tjusningen med att vara den sista utposten. Det är mig de andra sätter tilltro till när ett skottläge skapas eller när en spelare springer sig fri. Jag kan inte dölja min prestation på något sätt och det jag gör eller inte gör blir avgörande för utgången av matchen. Då kan jag få vara precis hur vansinnig som helst och skrika mig hes på laget, nästa match är det samma sak igen. Konstigt hur man kan älska något som så brutalt kan förstöra en helg.
lördag, oktober 25
En apflock i Örebro
Natten till idag hände något som gjorde mig illa berörd. Efter att ha lämnat in brickan till garderoben efter en kväll på den lokala nattklubben och börjat krångla på mig jackan nu på väg mot utgången så insåg jag att något var fel. Både personal och vakter stod som förstelnade vid utgången och tittade på något till vänster om dem. Det är ett väldigt oväsen ute på gatan och jag undrar vad det kan vara som till och med gör vakterna osäkra på att ingripa, och därför tar jag några tveksamma kliv tills jag står bakom de bredaxlade herrarna. Jag ursäktar mig och tränger mig fram och ut på den lilla upphöjningen som är entrén till Klaras. Det tar några sekunder innan jag inser vad det är som händer och när det går upp för mig så suckar jag tungt inombords och skakar på huvudet i bedrövelse. Framför mig står fyra eller fem killar och lutar sig mot ett järnstaket; även de med blicken fäst åt vänster. I allas synfält står det som endast kan förklaras som en flock med kanske femton apor, fullt upptagna med att dela med sig av hela sina ordförråd av könsord med adress till killarna vid staketet. De står och slår sina händer mot bröstet, pekar mot sina huvuden och stampar frenetiskt i backen och att jag misstar dem för en flock med apor är ett enkelt misstag att göra. Mitt i alla könsord och svordomar så går det att uppfatta en taskigt framförd hejaramsa för Örebro SK och även om jag redan har förstått att killarna som står lutade utanför ingången har kommit hela vägen från Göteborg för att se sitt lag GAIS spela fotboll på Behrn Arena så får jag det bekräftat när apflocken gör något som de säkert ser som oerhört kreativt. De börjar kombinera könsorden före, efter och så ofta det går ihop med ordet GAIS och skapar på så vis totalt intelligensbefriade och meningslösa meningar och nu börjar de även uppmana Göteborgarna att komma ut och slåss.
Jag kliver förbi ytterligare en vakt och ned från upphöjningen och står nu mitt framför alla apor med ryggen mot Göteborgarna och här händer något märkligt. Några i flocken verkar först tro att jag är en GAIS-supporter som har tagit det första steget för att möta dem men lika snabbt inser de att jag endast är en civil nattklubbsbesökare och de återgår till sina sånger och svordomar. Då jag i tvekan dröjer kvar så känns det som att jag förvandlas till luft. Jag liksom tar ett kliv tillbaka från verkligheten och hamnar i soffan stirrandes på en film. Apflocken stirrar rakt igenom mig och spyr ur sig sina ramsor i samma takt som tidigare och samtliga delar det där otäcka målmedvetna hatet i ögonen. Jag hinner tänka att detta är oerhört overkligt innan jag slungas tillbaka till verkligheten och kliver vidare ut på gatan och betraktar detta elände med maktlösheten som sällskap. Jag ber maktlösheten att dra åt skogen så att jag kan tänka klart men får bara ett snett leende som svar.
Då händer det som verkade oundvikligt. Göteborgarna har antingen tröttnat på att inte få ta sig därifrån, eller så sa någon Örebroare något elakt om deras mammor för nu springer de alla fram till apflocken och ett stort slagsmål uppstår. Varje knytnävsslag jag beskådar sänder en signal från ögonen, via hjärnan och ner till magen där en otrevlig känsla uppstår men då orkar jag inte se på mer och mina tankar flyter istället iväg åt annat håll.
Jag frågar mig själv; Handlar hela det här bråket om fotboll? Men det stämmer ju inte, för fotboll är ju något roligt. Något man uppskattar att utöva, titta på och prata om. Jag vet ju sedan tidigare att mycket blod har gjutits med världens största sport som en slags täckmantel men det känns overkligt att ha upplevt det från första parkett och i Örebro dessutom. Jag begriper att det i grund och botten inte har ett dugg med fotboll att göra. Vad jag precis har beskådat är inget mer än alkoholpåverkade apor som i sin iver att få slåss använder sporten som så många älskar som en ursäkt till att få utöva sitt hjärnsläpp. De är inga supportrar. En supporter betalar för att gå på fotboll och se sitt lag underhålla dem under 90 minuter. En supporter hejar fram sitt lag i med och motgång. En supporter stöttar föreningen genom att besöka matcher och köpa souvenirer för att marknadsföra varumärket. Sammanfattat så vill en supporter alltid sitt lags bästa.
Att marknadsföra Örebro SK genom knytnävsslag är inte att vara en supporter.
Jag kliver förbi ytterligare en vakt och ned från upphöjningen och står nu mitt framför alla apor med ryggen mot Göteborgarna och här händer något märkligt. Några i flocken verkar först tro att jag är en GAIS-supporter som har tagit det första steget för att möta dem men lika snabbt inser de att jag endast är en civil nattklubbsbesökare och de återgår till sina sånger och svordomar. Då jag i tvekan dröjer kvar så känns det som att jag förvandlas till luft. Jag liksom tar ett kliv tillbaka från verkligheten och hamnar i soffan stirrandes på en film. Apflocken stirrar rakt igenom mig och spyr ur sig sina ramsor i samma takt som tidigare och samtliga delar det där otäcka målmedvetna hatet i ögonen. Jag hinner tänka att detta är oerhört overkligt innan jag slungas tillbaka till verkligheten och kliver vidare ut på gatan och betraktar detta elände med maktlösheten som sällskap. Jag ber maktlösheten att dra åt skogen så att jag kan tänka klart men får bara ett snett leende som svar.
Då händer det som verkade oundvikligt. Göteborgarna har antingen tröttnat på att inte få ta sig därifrån, eller så sa någon Örebroare något elakt om deras mammor för nu springer de alla fram till apflocken och ett stort slagsmål uppstår. Varje knytnävsslag jag beskådar sänder en signal från ögonen, via hjärnan och ner till magen där en otrevlig känsla uppstår men då orkar jag inte se på mer och mina tankar flyter istället iväg åt annat håll.
Jag frågar mig själv; Handlar hela det här bråket om fotboll? Men det stämmer ju inte, för fotboll är ju något roligt. Något man uppskattar att utöva, titta på och prata om. Jag vet ju sedan tidigare att mycket blod har gjutits med världens största sport som en slags täckmantel men det känns overkligt att ha upplevt det från första parkett och i Örebro dessutom. Jag begriper att det i grund och botten inte har ett dugg med fotboll att göra. Vad jag precis har beskådat är inget mer än alkoholpåverkade apor som i sin iver att få slåss använder sporten som så många älskar som en ursäkt till att få utöva sitt hjärnsläpp. De är inga supportrar. En supporter betalar för att gå på fotboll och se sitt lag underhålla dem under 90 minuter. En supporter hejar fram sitt lag i med och motgång. En supporter stöttar föreningen genom att besöka matcher och köpa souvenirer för att marknadsföra varumärket. Sammanfattat så vill en supporter alltid sitt lags bästa.
Att marknadsföra Örebro SK genom knytnävsslag är inte att vara en supporter.
onsdag, oktober 22
Den känslomässiga gylfen
Jag och min kollega måste ha sett roliga ut idag. Iklädda skjorta och slips intog vi vår huvudstad med en spänd förväntan ihop med en lugn panik inombords. På förmiddagen skulle en slipsten dras med en klient som har haft både en och två åsikter om saker som även vi har haft en och två åsikter om. Dessvärre så har våra åsikter aldrig träffats för att skaka hand och presentera sig utan istället suttit och tjurat i varsitt hörn och gett varandra långa blickar. Dessa meningsskiljaktigheter skulle alltså redas ut och ett nytt projekt skulle sparkas igång. Vårt uppdrag var att vi inte skulle köpa allt som denna klient krävde utan skulle komma med krav på motprestationer. Därutav den lugna paniken.
På väg till kontoret på Regeringsgatan så diskuterades allt, inget och de där sakerna däremellan som vi vanligtvis tjötar om. Inte sällan handlar det om fotboll, trams, skvaller om kollegorna och en hel del - i de flesta sammanhang - censurerade saker. Men denna morgon var annorlunda. Något hängde i luften och när vi såg på varandra så hade båda den där glöden i ögonen som jag kan tänka mig att spindelhonan har efter parningen och hon inser vikten i det hon nu ska göra, nämligen äta upp en av sin egen ras. Nu ska vi visa att vi är Toppen Consulting AB och oss kör man inte omkring med. Ska vi åka någonstans tillsammans så ska vi sitta i framsätet, punkt.
För att göra en lång historia kort.
Mötet gick strålande, engelskan satt som smäcket, lunchen var god och på vägen hem så knäppte både jag och kollegan upp den känslomässiga gylfen, släppte ut magarna och lutade oss tillbaka i belåtna leenden. Stunder som denna är det svårt att inte älska sitt jobb.
På väg till kontoret på Regeringsgatan så diskuterades allt, inget och de där sakerna däremellan som vi vanligtvis tjötar om. Inte sällan handlar det om fotboll, trams, skvaller om kollegorna och en hel del - i de flesta sammanhang - censurerade saker. Men denna morgon var annorlunda. Något hängde i luften och när vi såg på varandra så hade båda den där glöden i ögonen som jag kan tänka mig att spindelhonan har efter parningen och hon inser vikten i det hon nu ska göra, nämligen äta upp en av sin egen ras. Nu ska vi visa att vi är Toppen Consulting AB och oss kör man inte omkring med. Ska vi åka någonstans tillsammans så ska vi sitta i framsätet, punkt.
För att göra en lång historia kort.
Mötet gick strålande, engelskan satt som smäcket, lunchen var god och på vägen hem så knäppte både jag och kollegan upp den känslomässiga gylfen, släppte ut magarna och lutade oss tillbaka i belåtna leenden. Stunder som denna är det svårt att inte älska sitt jobb.
lördag, oktober 18
måndag, oktober 13
Är du ledsen fortfarande Calle?
Vardagen har sakta smugit sig tillbaka, tyst gått och ställt sig bakom ryggen och nu står den där igen och knuffar, stressar och sprider glädje som den har för vana att göra. Begravningen var att ta ett djupt andetag efter vad som känts som en lång tid under vatten och även om saknaden fortfarande är stor så kan jag minnas rätt saker med ett leende eller med ett skratt.
I helgen så fick jag besök av min absoluta favorittjej, som när jag öppnade bildörren såg på mig med stort allvar från den lilla bilbarnstolen och frågade: ”Är du ledsen fortfarande Calle?” Ja vad ska man säga? Jag tror att min reaktion var att spricka upp i ett stort leende och med tårfyllda ögon svara; att jag är glad nu.
Övrig lördag bestod av ett höstigt skönt Degerfors, tillsammans med skönt roliga släktingar, skönt häng på Storetto, en skönt seriös måltid med familjen och sedan avslutades dagen med en annan skön Degerforsare.
Vardagen är välkommen tillbaka. Den har varit saknad.
I helgen så fick jag besök av min absoluta favorittjej, som när jag öppnade bildörren såg på mig med stort allvar från den lilla bilbarnstolen och frågade: ”Är du ledsen fortfarande Calle?” Ja vad ska man säga? Jag tror att min reaktion var att spricka upp i ett stort leende och med tårfyllda ögon svara; att jag är glad nu.
Övrig lördag bestod av ett höstigt skönt Degerfors, tillsammans med skönt roliga släktingar, skönt häng på Storetto, en skönt seriös måltid med familjen och sedan avslutades dagen med en annan skön Degerforsare.
Vardagen är välkommen tillbaka. Den har varit saknad.
tisdag, oktober 7
Ett sista farväl
Vissa dagar i jobbiga tider som dessa så är det oerhört skönt att lyssna på något som gör ont, påminner om sorgen och som träffar precis...där.
Imorgon är en sådan dag, det sista farvälet.
Jag är så tacksam för allt stöd som betyder så mycket. Speciellt de kloka ord från en väldigt speciell person som gör att jag nu längtar efter att få bära med mig de fina minnena. Resten av mitt liv.
Imorgon är en sådan dag, det sista farvälet.
Jag är så tacksam för allt stöd som betyder så mycket. Speciellt de kloka ord från en väldigt speciell person som gör att jag nu längtar efter att få bära med mig de fina minnena. Resten av mitt liv.
tisdag, september 30
Sorg
"Det handlar inte om att komma över det, för det kan man inte. Det handlar om att lära sig leva med det".
Sorg är en så svår sak. För på samma sätt som klädsim gör det besvärligt att vistas i vatten så gör sorgen vardagen tung och besvärlig att röra sig i. Man befinner sig i ett tillstånd där det omöjligt går att fungera normalt och allt man ser och gör påminner om henne. Man har upplevt saknad i sina dagar och man saknar väl alltid något/någon men att det kunde göra fysiskt ont...det är nytt för mig.
Sorg är en så svår sak. För på samma sätt som klädsim gör det besvärligt att vistas i vatten så gör sorgen vardagen tung och besvärlig att röra sig i. Man befinner sig i ett tillstånd där det omöjligt går att fungera normalt och allt man ser och gör påminner om henne. Man har upplevt saknad i sina dagar och man saknar väl alltid något/någon men att det kunde göra fysiskt ont...det är nytt för mig.
lördag, september 20
...
Häromdagen satt jag och skrev en lång text om hur bra livet är för tillfället som jag skulle till att publicera här idag. Menade på att jag var inne i ett flyt och att det egentligen inte fanns några fläckar på min sol.
Då allt verkade vara lite för perfekt - och kanske just därför - så bestämmer sig livet för att dra i handbromsen och sedan lämna mig i den känslomässiga svacka jag är i nu.
Det är inte synd om mig, det är synd om min kära moster som behöver genomgå så mycket lidande och jag önskar bara att det fanns något man kunde göra.
Kan därför bli tyst här ett tag framöver
Då allt verkade vara lite för perfekt - och kanske just därför - så bestämmer sig livet för att dra i handbromsen och sedan lämna mig i den känslomässiga svacka jag är i nu.
Det är inte synd om mig, det är synd om min kära moster som behöver genomgå så mycket lidande och jag önskar bara att det fanns något man kunde göra.
Kan därför bli tyst här ett tag framöver
tisdag, september 16
Egenslickad päls
Katt. Smaka på ordet för ett ögonblick. Man kan inte uttala ordet katt utan att liksom kasta det ur sig som en spottning. Det smattrar till mellan gom och tunga ungefär på samma sätt som sådana där marknadssmällare smattrar mellan asfalt-bakom-80årig-tants-rygg och småglinets hand. katt katt katt katt.
Katt. Föreställ er en katt i huvudet en kort stund. Ser du den där lilla lurvbollen som precis har öppnat de små blåa porslinsögonen för första gången och försöker jaga sin korta, yviga svans med de små tassarna? Knappast. Man ser en mindre version av en jaguar. Slank med överdimensionerade tassar och en muskelös kropp som ligger i anfallsposition och stirrar på dig med sina gula ögon.
Katt. Inbilla dig att du klappar en katt. Du tittar på katten och kommer på något oförklarligt sätt fram till att den behöver uppmuntran och bestämmer dig för att klappa den. Det katten gör då är att den liksom vrider sin falska lilla kropp för att styra var dina händer ska göra mest nytta. Tror du ja! I själva verket så leker den en slug lek med dig där den får dig att placera handen exakt där katten vill för att sedan gå till attack och göra så mycket skada som möjligt innan du drar bort handen som aldrig borde ha varit där till att börja med.
Katter hårar, de luktar, de sprätter kattsand, de tuggar sönder snören, de välter krukor, de klöser soffor, de tigger när du äter, de stirrar maniskt, de går i vägen för tvn, de jamar mitt i natten, de krafsar på dörrar, de lägger sig bredvid huvudet när man sover så att man vaknar av att ha hela munnen full i hår då man har vänt på kroppen och doppat sitt ansikte i detta oerhört otacksamma djurs, egenslickade päls.
Dessutom så tuggar de gladeligen i sig dina Grand Hotel tofflor...
lördag, september 13
Glädjande för andra
Man kan glädjas åt många saker. En del är man bara spontant glad åt, som första dagen på våren då man lämnar jackan hemma medan andra saker kräver lite ansträngning. Våra två första matcher i Örebro Cupen går endast att glädjas åt om man spelade i motståndarlagen och vi var egentligen aldrig nära en vinst eller ett oavgjort resultat. Bollen studsade för det mesta till motståndarnas fördel och vi hade flera ramträffar men det är ingen ursäkt då jag vill tro att tur kommer med de som förtjänar det.
Ena matchen åtnjöts genom gallret på min kromade mask medan den andra bevittnades från sarg-kanten. Det är en frustrerande känsla att stå vid sidan av, iklädd hela rustningen och inte kunna påverka matchen. Jämförbart med den frustration som uppstår då man kliver in i köket bara för att inte ha en aning om vad man skulle där att göra.
Imorgon tar vi nya tag inför den sista matchen i gruppspelet. Det finns fortfarande en möjlighet att gå vidare till kvartsfinal, förutsatt att vi vinner den och till min stora glädje så har jag fått klartecken för att spela. Nu ska det spikas, isoleras, muras, tapetseras och hängas upp en liten "Beware of goalie" skylt på målburen.
Just nu så gläds jag åt...
...Att vara tillbaka i hetluften igen med riktiga matcher, riktigt motstånd och helt riktiga domslut.
...Norwich sköna bortaseger mot Plymouth.
...Nya lägenheten.
Med lite ansträngning så gläds jag åt...
...Min egna insats i dagen match, trots att laget förlorade.
...Att det är helg, trots att det i och med cupen innebär tidiga morgnar och långa dagar
Ena matchen åtnjöts genom gallret på min kromade mask medan den andra bevittnades från sarg-kanten. Det är en frustrerande känsla att stå vid sidan av, iklädd hela rustningen och inte kunna påverka matchen. Jämförbart med den frustration som uppstår då man kliver in i köket bara för att inte ha en aning om vad man skulle där att göra.
Imorgon tar vi nya tag inför den sista matchen i gruppspelet. Det finns fortfarande en möjlighet att gå vidare till kvartsfinal, förutsatt att vi vinner den och till min stora glädje så har jag fått klartecken för att spela. Nu ska det spikas, isoleras, muras, tapetseras och hängas upp en liten "Beware of goalie" skylt på målburen.
Just nu så gläds jag åt...
...Att vara tillbaka i hetluften igen med riktiga matcher, riktigt motstånd och helt riktiga domslut.
...Norwich sköna bortaseger mot Plymouth.
...Nya lägenheten.
Med lite ansträngning så gläds jag åt...
...Min egna insats i dagen match, trots att laget förlorade.
...Att det är helg, trots att det i och med cupen innebär tidiga morgnar och långa dagar
onsdag, september 10
Strålande & Frånstötande
Så nu var man då tillräckligt frisk för innebandyn igen och vilken skön träning sedan. Helt utpumpad som vanligt. Apropå det så har några frågat mig: ”Men du är ju målvakt och står ju bara där på knäna, hur kan du vara trött?” Jag har inte känt mig tvungen att stå och förklara hur det kommer sig att jag är trött utan har istället föreslagit att personen ifråga säger åt sin näsa att bekanta sig lite närmare med min t-shirt efter valfri träning då t-shirten oftast är på sitt mest strålande och frånstötande humör. Ytterligare förklaring är överflödig.
Efter träningen så diskuterade vi träningsmatcher inför seriestarten och mitt i allt ihop så hör jag mig föreslå en bortamatch till Degerfors och spel mot mitt gamla lag och barndomspolare. Jag ångrar mig omedelbart bara för att stunden senare höra mig lova att jag ska försöka arrangera detta.
Det är med väldigt blandande känslor som jag kommer att prata med min gamla klubb och försöka få till en match nästa helg. På ett sätt så vattnas det i munnen vid tanken på att få ställa sig mellan stolparna i Stora Vallahallen åter igen men på de flesta andra sätt så kommer det att kännas skumt, fel och onaturligt att se alla sina gamla goda vänner i motståndarens färger, vilka ju i grund och botten är mina egna färger.
Ja se där. Så jag har alltså rätt så starka känslor för Degerfors när det kommer till kritan.
Efter träningen så diskuterade vi träningsmatcher inför seriestarten och mitt i allt ihop så hör jag mig föreslå en bortamatch till Degerfors och spel mot mitt gamla lag och barndomspolare. Jag ångrar mig omedelbart bara för att stunden senare höra mig lova att jag ska försöka arrangera detta.
Det är med väldigt blandande känslor som jag kommer att prata med min gamla klubb och försöka få till en match nästa helg. På ett sätt så vattnas det i munnen vid tanken på att få ställa sig mellan stolparna i Stora Vallahallen åter igen men på de flesta andra sätt så kommer det att kännas skumt, fel och onaturligt att se alla sina gamla goda vänner i motståndarens färger, vilka ju i grund och botten är mina egna färger.
Ja se där. Så jag har alltså rätt så starka känslor för Degerfors när det kommer till kritan.
måndag, september 8
Axelvaddar och dinosaurier
Denna helg har spenderats i min födelseort Degerfors och de som inte har varit i detta lilla samhälle vill jag först gratulera och sedan förklara varför ni förtjänar denna uppvaktning.
Degerfors är en liten bruksort som ligger någonstans mellan Karlstad och Örebro. Det är ett ställe som i stort sett alla aspekter kan liknas vid en spottloska på marken. Någon har placerat den där och nu ligger den där och ser inte rolig ut, den fyller heller ingen funktion, inget bra kommer någonsin att komma ur den och det är en tidsfråga innan den försvinner för gott.
Om du någonsin mot förmodan skulle besöka, eller snarare ha vägarna förbi så är din första tanke en stor ångest där du ångrar att inte ha tagit en omväg runt orten. Snart kommer du att ångra att du föddes men dit kommer vi om en liten stund.
När man rullar in i den lilla bruksorten från Örebro-hållet så möts man till att börja med av en rondell. Inget ont om rondeller men om man ställde samtliga Sveriges rondeller bredvid varandra på en rad så skulle dessa snart ha bildat en ring runt denna rondell i Degerfors och sedan pekat och skrattat. Mitt i denna cirkelformade trafikfördelare så finns en upphöjning i marken och där står något som närmast kan förklaras som ett barns försök att rita ett rymdskepp. Ni vet de där rymdskeppen som står på tre fenor längs med sidorna och som har slarvigt ritade cirklar mitt på den tjocka delen, förmodligen i ett försök att rita fönster. Jag kan bara anta att någon konstnär i brist på kreativitet måste ha suttit vid köksbordet en regning morgon i september och försökt tvinga fram inspiration. Bredvid honom sitter sonen, Håkan 5 år och gör något som Håkan själv skulle kalla att äta men som vi vuxna enbart skulle kalla att äta om barnet hade haft en andra mun som satt på golvet nedanför. Konstnären som är desperat i sin idétorka - vi kan kalla honom Johansson - ger sin dyra skisspenna till sin son. Johansson skjuter pappret till pojken och ber honom att rita något. Då mannen är en komplett idiot och barnet endast fem år så bryts pennan på mitten då Håkan ska till att dra det första draget med pennan. Medan Johansson försöker att hålla tillbaka de saltfyllda sakerna som börjar uppenbara sig i ögonen så gör barnet det enda logiska vilket är att ta fram en gul tuschpenna från sitt egna lilla skrin för att rita ett rymdskepp. Han ritar ett rymdskepp därför att femåringar endast kan rita rymdskepp och dinosaurier. Att det blev ett rymdskepp och inte en cool ödla som levde för 65 miljoner år sedan har många människor svurit över sedan den dagen. Då Johansson har samlat sig från den förlust som pennan innebar så tittar han på sin sons ritning och utbrister:
”Det var det gräsligaste jag har sett, men ante mig om detta inte kan få höjdarna i kommunhuset att tro att jag har haft djupa och filosofiska syften med denna form”.
Precis som förutsett så skedde detta. Gubbarna i slips och axelvaddar i kommunhuset prisade detta verk och beslutade att göra detta till det första man ser när man kommer till den lilla orten.
Det finns de som har överlevt denna första traumatiska upplevelse och har bortom allt rimligt förnuft fortsatt att köra igenom rondellen. På höger sida av vägen kommer därefter ett villaområde där man om man är uppmärksam kan läsa de skyltar som invånarna har satt upp i fönstren. Där står saker i stil med:
Degerfors är en liten bruksort som ligger någonstans mellan Karlstad och Örebro. Det är ett ställe som i stort sett alla aspekter kan liknas vid en spottloska på marken. Någon har placerat den där och nu ligger den där och ser inte rolig ut, den fyller heller ingen funktion, inget bra kommer någonsin att komma ur den och det är en tidsfråga innan den försvinner för gott.
Om du någonsin mot förmodan skulle besöka, eller snarare ha vägarna förbi så är din första tanke en stor ångest där du ångrar att inte ha tagit en omväg runt orten. Snart kommer du att ångra att du föddes men dit kommer vi om en liten stund.
När man rullar in i den lilla bruksorten från Örebro-hållet så möts man till att börja med av en rondell. Inget ont om rondeller men om man ställde samtliga Sveriges rondeller bredvid varandra på en rad så skulle dessa snart ha bildat en ring runt denna rondell i Degerfors och sedan pekat och skrattat. Mitt i denna cirkelformade trafikfördelare så finns en upphöjning i marken och där står något som närmast kan förklaras som ett barns försök att rita ett rymdskepp. Ni vet de där rymdskeppen som står på tre fenor längs med sidorna och som har slarvigt ritade cirklar mitt på den tjocka delen, förmodligen i ett försök att rita fönster. Jag kan bara anta att någon konstnär i brist på kreativitet måste ha suttit vid köksbordet en regning morgon i september och försökt tvinga fram inspiration. Bredvid honom sitter sonen, Håkan 5 år och gör något som Håkan själv skulle kalla att äta men som vi vuxna enbart skulle kalla att äta om barnet hade haft en andra mun som satt på golvet nedanför. Konstnären som är desperat i sin idétorka - vi kan kalla honom Johansson - ger sin dyra skisspenna till sin son. Johansson skjuter pappret till pojken och ber honom att rita något. Då mannen är en komplett idiot och barnet endast fem år så bryts pennan på mitten då Håkan ska till att dra det första draget med pennan. Medan Johansson försöker att hålla tillbaka de saltfyllda sakerna som börjar uppenbara sig i ögonen så gör barnet det enda logiska vilket är att ta fram en gul tuschpenna från sitt egna lilla skrin för att rita ett rymdskepp. Han ritar ett rymdskepp därför att femåringar endast kan rita rymdskepp och dinosaurier. Att det blev ett rymdskepp och inte en cool ödla som levde för 65 miljoner år sedan har många människor svurit över sedan den dagen. Då Johansson har samlat sig från den förlust som pennan innebar så tittar han på sin sons ritning och utbrister:
”Det var det gräsligaste jag har sett, men ante mig om detta inte kan få höjdarna i kommunhuset att tro att jag har haft djupa och filosofiska syften med denna form”.
Precis som förutsett så skedde detta. Gubbarna i slips och axelvaddar i kommunhuset prisade detta verk och beslutade att göra detta till det första man ser när man kommer till den lilla orten.
Det finns de som har överlevt denna första traumatiska upplevelse och har bortom allt rimligt förnuft fortsatt att köra igenom rondellen. På höger sida av vägen kommer därefter ett villaområde där man om man är uppmärksam kan läsa de skyltar som invånarna har satt upp i fönstren. Där står saker i stil med:
Efter villaområdet kommer något som heter Medborgarbacken vilket egentligen bara är en lång och långsam nedstigning ner i avgrunden. De djupa psykologiska spår som denna första vistelse i den lilla bruksorten hittills har gett dig gör sig här påminda och man får samma känsla som när man sakta, sakta tippar över kanten på en bergochdalbana. Likheterna tar inte slut här då man resten av nedförsbacken ner mot centrala Degerfors sitter och pressar fötterna mot golvet, skriker och plockar fram det mest groteska som man hittar längst in i sin garderob av ansiktsuttryck. Önskar man inte nu att man aldrig har blivit född så är man antingen övermänsklig eller totalt känslomässigt avkopplad.
Det som händer när man når slutet av backen är intressant. Det uppstår blandade känslor. Lättnaden av att ha klarat av nedstigningen till detta avlopp med livet i behåll är stor. Denna känsla blandas dock med den desto mindre bekväma känslan att, ok jag kanske har överlevt men till vilket pris. För nu står man inför en storslagen syn. Den är storslagen på det sätt att man önskar att något stort slog ner rakt i detta elände och gjorde slut på allt lidande.
I ärlighetens namn så känner jag – trots ovanstående - en oerhörd patriotism inför Degerfors och tycker att samhället besitter en charm och självklart även många minnen. Jag trivs där förutsatt att det kommer i lagom stora mängder.
Dagens...
...frivolt:
Kontraktet är påskrivet och depositionen är betald! Från och med den första oktober så bor jag i Örebro igen. Jag kunde inte ha hittat en bättre lägenhet, hyresvärd eller grannar. Ska bli en rolig höst.
...uppförsbacke:
Riktigt tung dag på jobbet där inget gick som jag ville och det ansvar som vanligtvis känns som en utmaning snarare upplevdes som en börda
....tips:
Kusinens nyöppnade affär som verkligen infriar de höga förväntningar som man hade innan. Besök gärna egensnickrade http://www.storettoab.se/
lördag, september 6
Skyddsjakt
Utdrag ur uppslagsverket Världsliga Ting (tryckt i ett exemplar och
finns bevarat på kommunhuset i Degerfors för "kommande
generationer"). Sida 39, uppslag 12;
Målvakt
må`lvakt subst. ~en ~er
Förekommer i de flesta bollsporter och är ansedd vara något av en rebell (alt. bakåtsträvare) då en målvakt till skillnad från sina lagkamrater ska hindra saker från att hamna i det nät som samtliga andra spelare vill träffa. Givet att rollen som siste utpost är utsatt och kommer med en stor börda att bära så krävs det en speciell typ av människa att axla detta ansvar för till skillnad från utespelarna så blir en målvakts misstag oerhört kostsamma då detta för det mesta resulterar i poäng för motståndarlaget. Mer ofta än sällan avgör det även matchen.
Trots att det ska till en - mer eller mindre - skvatt galen person att ställa sig mellan stolparna och förbereda sig inför denna mentala uppförsbacke så avråder vi alla som känner sig kallade till denna uppgift och tar inget som helst ansvar för följderna.
Degerfors kommun har arbetat med förebyggande åtgärder som denna sedan tidigt 1900-tal och har mycket framgångsrikt lyckats begränsa antalet målvakter till två eller tre i varje lag vilket är en acceptabel siffra. Vid undantag så har tillstånd erhållits för att bedriva skyddsjakt på målvakerna så länge som de förutsättningar som anges i lagstiftningen är uppfyllda. Denna skyddsjakt regleras av Jaktlagen 7-8 §.
finns bevarat på kommunhuset i Degerfors för "kommande
generationer"). Sida 39, uppslag 12;
Målvakt
må`lvakt subst. ~en ~er
Förekommer i de flesta bollsporter och är ansedd vara något av en rebell (alt. bakåtsträvare) då en målvakt till skillnad från sina lagkamrater ska hindra saker från att hamna i det nät som samtliga andra spelare vill träffa. Givet att rollen som siste utpost är utsatt och kommer med en stor börda att bära så krävs det en speciell typ av människa att axla detta ansvar för till skillnad från utespelarna så blir en målvakts misstag oerhört kostsamma då detta för det mesta resulterar i poäng för motståndarlaget. Mer ofta än sällan avgör det även matchen.
Trots att det ska till en - mer eller mindre - skvatt galen person att ställa sig mellan stolparna och förbereda sig inför denna mentala uppförsbacke så avråder vi alla som känner sig kallade till denna uppgift och tar inget som helst ansvar för följderna.
Degerfors kommun har arbetat med förebyggande åtgärder som denna sedan tidigt 1900-tal och har mycket framgångsrikt lyckats begränsa antalet målvakter till två eller tre i varje lag vilket är en acceptabel siffra. Vid undantag så har tillstånd erhållits för att bedriva skyddsjakt på målvakerna så länge som de förutsättningar som anges i lagstiftningen är uppfyllda. Denna skyddsjakt regleras av Jaktlagen 7-8 §.
torsdag, september 4
En tung gul foppatoffla
Lång dag. Upp klockan sex - tåg till Örebro Central för att hämta ut en biljett - misslyckas med detta på grund av att jag har glömt att anteckna beställningsnumret - ringa till kollegan för att få detta - inget svar - tåg till Södra station och sedan gång till jobbet - stressa ihop dokument och papper som ska användas under dagen - gång till södra station för att ta ett nytt tåg tillbaka till Örebro Central - tåg försenat - lätt joggning till Centralstationen för att hämta ut biljetten – framme precis i tid bara för att upptäcka att det avsedda tåget är försenat vilket fick någon elak röst i mig att brista ut i skratt. Hyggligt stressig morgon med andra ord och definitivt inte ett bra sätt att börja en torsdag. Inte någon annan veckodag heller för den delen. Avfärd till Stockholm där möte är inbokat med en klient. Fun stuff.
På tåget till vår huvudstad så hamnar jag mitt emot en liten tant i åldern 65+. Vi sitter på sådana där platser som är vända mot varandra med ett bord i mitten. Hon ser först ut som en helt vanlig tant men ger mig ganska snart skäl att tvivla på detta då hon börjar frusta, hosta och stöna ut konstiga läten samtidigt som hon tittar sig runt i kupén misstänksamt. Till hennes försvar ska sägas att hon faktiskt tackade konduktören med ett käckt ”thanks” vilket fick mig att le. Hur som helst så börjar hon dividera med passagerarna på motsatt sida av tåget och ber dem att öppna fönstret och släppa in frisk luft vilket de också gör i 30 sekunder innan de klagar på oväsendet och stänger igen. Tanten stirrar på dem med något blött i blicken, hyttar lite med näven i en avvärjande gest och återgår sedan till sin bok.
Jag har ställt upp en bärbar dator på bordet mellan oss som jag har fällt ner locket på för att ägna uppmärksamhet till icke-jobbrelaterade saker på telefonen. I ögonvrån ser jag då det som i mångas värld kanske inte är så konstigt, i datorns värld grovt ofredande och i svenskens värld ett grovt övertramp. Hon lägger ned sin bok i knäet och placerar sedan båda handflatorna på datorns lock. Sedan drar hon sakta åt sig händerna och låter dem liksom smeka datorn bara för att upprepa detta ytterligare en gång och återgår sedan till sin bok. Skumt tror jag beskriver situationen rätt bra.
Under resterande resa så försöker jag hålla ett öga på denna skumma men ändå underhållande dam och jag råkar stöta till henne en och annan gång då mina ben leker plocke-pinn under bordet när jag ska byta ställning. Detta resulterar i ytterligare frustande suckar och även jag får smaka på den redan legendariska blöta blicken. Då det är dags för tanten i fråga att kliva av så tar hon ett stort kliv med sin ena foppatoffelklädda fot och placerar den – med stor iver – rakt på min fot och hon delar återigen omsorgsfullt ut en blöt blick för att göra mig uppmärksam på vad som precis har inträffat, som om det inte vore tydligt nog.
Undra varför sådana här galna saker bara inträffar när man är själv.
Dagens...
...höjdpunkt:
Sommarvärme i Stockholm och en fröjd att sitta på trapporna vid konserthuset och njuta.
...längtan:
Innebandyn som var tvungen att ställas in denna vecka då jag inte är helt kry ännu.
...positiva energi:
Gavs så vänligt till mig och säkert många andra av en snubbe på tågperrongen som gick och visslade högt. Vi råkade gå åt samma håll och jag fick därför höra en bra bit av det som troligen fick Ludwig van Beethoven att vrida sig i graven men som gjorde min dag lite, lite bättre.
På tåget till vår huvudstad så hamnar jag mitt emot en liten tant i åldern 65+. Vi sitter på sådana där platser som är vända mot varandra med ett bord i mitten. Hon ser först ut som en helt vanlig tant men ger mig ganska snart skäl att tvivla på detta då hon börjar frusta, hosta och stöna ut konstiga läten samtidigt som hon tittar sig runt i kupén misstänksamt. Till hennes försvar ska sägas att hon faktiskt tackade konduktören med ett käckt ”thanks” vilket fick mig att le. Hur som helst så börjar hon dividera med passagerarna på motsatt sida av tåget och ber dem att öppna fönstret och släppa in frisk luft vilket de också gör i 30 sekunder innan de klagar på oväsendet och stänger igen. Tanten stirrar på dem med något blött i blicken, hyttar lite med näven i en avvärjande gest och återgår sedan till sin bok.
Jag har ställt upp en bärbar dator på bordet mellan oss som jag har fällt ner locket på för att ägna uppmärksamhet till icke-jobbrelaterade saker på telefonen. I ögonvrån ser jag då det som i mångas värld kanske inte är så konstigt, i datorns värld grovt ofredande och i svenskens värld ett grovt övertramp. Hon lägger ned sin bok i knäet och placerar sedan båda handflatorna på datorns lock. Sedan drar hon sakta åt sig händerna och låter dem liksom smeka datorn bara för att upprepa detta ytterligare en gång och återgår sedan till sin bok. Skumt tror jag beskriver situationen rätt bra.
Under resterande resa så försöker jag hålla ett öga på denna skumma men ändå underhållande dam och jag råkar stöta till henne en och annan gång då mina ben leker plocke-pinn under bordet när jag ska byta ställning. Detta resulterar i ytterligare frustande suckar och även jag får smaka på den redan legendariska blöta blicken. Då det är dags för tanten i fråga att kliva av så tar hon ett stort kliv med sin ena foppatoffelklädda fot och placerar den – med stor iver – rakt på min fot och hon delar återigen omsorgsfullt ut en blöt blick för att göra mig uppmärksam på vad som precis har inträffat, som om det inte vore tydligt nog.
Undra varför sådana här galna saker bara inträffar när man är själv.
Dagens...
...höjdpunkt:
Sommarvärme i Stockholm och en fröjd att sitta på trapporna vid konserthuset och njuta.
...längtan:
Innebandyn som var tvungen att ställas in denna vecka då jag inte är helt kry ännu.
...positiva energi:
Gavs så vänligt till mig och säkert många andra av en snubbe på tågperrongen som gick och visslade högt. Vi råkade gå åt samma håll och jag fick därför höra en bra bit av det som troligen fick Ludwig van Beethoven att vrida sig i graven men som gjorde min dag lite, lite bättre.
tisdag, september 2
Sportsligt jetlag
Ok, äntligen.
Ungefär sju år har gått sedan jag lade målvaktsmasken på hyllan. Då min uppväxt mer eller mindre kretsade kring innebandyn så har det varit sju år av tomhet som jag har försökt att fylla med andra aktiviteter som korp-innebandy och korp-fotboll. Jag vill tro att människan fungerar så men det kanske bara är jag. Då något jag älskar försvinner så gör jag ett försök - ibland patetiskt och ibland ambitiöst - att ersätta det och man kan väl kort säga att jag sällan får ut samma tillfredställelse av substitutet.
Korp-innebandyn och spel med The Titans måste ändå sägas ha kommit bra nära. Det var många sköna segrar och en härlig grupp som kvalade upp till korp-ettan (se bild nedan).
Men det kunde ändå inte fylla ut den på tok för breda flerfiliga motorväg som min uppväxt asfalterade, anlade och målade raka fina streck på någonstans mellan lilla Degerfors och Örebro och om det har med tvivelaktiga domarinsatser, tveksam inställning och motivation bland motståndarna eller bara bristen på den där känslan att det står något viktigt på spel i varje match låter jag vara osagt. Det har inte varit samma sak helt enkelt. Motorvägen har endast kantrats av en och annan epa-traktor om man nu ska fortsätta på det filosofiska spåret.
Säsongen 08/09 börjar om fem veckor vilket innebär lite mer än fem träningar och en cup att komma in i spelet igen och lära känna laget. Örebro Innebandyklubb har precis kvalat upp vilket borde innebära en utmaning även om många av spelarna verkar mena att det inte är så stor skillnad. Jag kunde inte bry mig mindre då jag kommer från spel i korpen och borde få uppleva ett slags sportsligt jetlag oavsett. Den har redan börjat smyga sig på i och med de första träningarna. Det är ett ruggigt tempo, snabba omställningar, blåhårda skott - och då syftar jag förstås på de blåa märken bollen lämnar på min överkropp - och framförallt hungriga spelare som ger allt. Detta tillsammans ger en ekvation som ser ut ungefär såhär:
Uppskrapade knän + veckolång träningsverk + runda blåa märken med små hål i som täcker bröst och armar. Multiplicera detta med några liter svett och med jämna – och allt för ofta förekommande – mellanrum av blodiga och trasiga naglar och dividera med noll så har du en typisk onsdagskväll för undertecknad framöver.
Låter det trevligt? Det är det sannerligen. Nu gäller det bara att agera idol-jury under försäsongen och kritiskt granska sitt egna spel och varje situation. Borde jag gå ut en meter till för att skära vinkel? Står jag tillräckligt upprätt? Snackar jag tillräckligt på backarna? Kan jag behålla fokus under en händelselös period? Och så vidare, och så vidare. Om det ska till en seriös satsning på sporten jag tycker så mycket om så måste jag bli bättre. Första träningen gick bra, helt klart men det finns så mycket jag vill ändra och förbättra. Så det innebär mer av den i andras ögon inte så avundsvärda ekvationen här ovan och faktum är att jag älskar varenda sekund av det.
Dagens...
...glädje:
SMS som berättar att ett paket finns att hämta på ICA Maxi innehållande något som jag utan tvekan skulle kunna tänka mig att hänga på väggen men som är tänkt att skydda mitt ansikte från de där små runda sakerna som folk envisas med att skjuta på mig.
...suck:
Lätt feber, förkylning och hosta som inte tar hänsyn till att man har ett jobb att sköta.
...skräll:
Jag har börjat blogga. Varför? Någon gång för inte så länge sen så insåg jag att det tar oerhört lång tid att inte blogga.
...va!?:
Program på fyran som handlar om syskons sexuella attraktion till varandra.
...pirr:
Lägenhetsvisning vid Hertig Karls Allé. Grym lägenhet, granne med polaren, nära till jobb och gula tapeter. Fortsättning följer.
...citat:
Kollegan Pettersson angående att jag ska titta på en lya;
"Och vad säger mamma om att du ska flytta?"
Ungefär sju år har gått sedan jag lade målvaktsmasken på hyllan. Då min uppväxt mer eller mindre kretsade kring innebandyn så har det varit sju år av tomhet som jag har försökt att fylla med andra aktiviteter som korp-innebandy och korp-fotboll. Jag vill tro att människan fungerar så men det kanske bara är jag. Då något jag älskar försvinner så gör jag ett försök - ibland patetiskt och ibland ambitiöst - att ersätta det och man kan väl kort säga att jag sällan får ut samma tillfredställelse av substitutet.
Korp-innebandyn och spel med The Titans måste ändå sägas ha kommit bra nära. Det var många sköna segrar och en härlig grupp som kvalade upp till korp-ettan (se bild nedan).
Men det kunde ändå inte fylla ut den på tok för breda flerfiliga motorväg som min uppväxt asfalterade, anlade och målade raka fina streck på någonstans mellan lilla Degerfors och Örebro och om det har med tvivelaktiga domarinsatser, tveksam inställning och motivation bland motståndarna eller bara bristen på den där känslan att det står något viktigt på spel i varje match låter jag vara osagt. Det har inte varit samma sak helt enkelt. Motorvägen har endast kantrats av en och annan epa-traktor om man nu ska fortsätta på det filosofiska spåret.
Säsongen 08/09 börjar om fem veckor vilket innebär lite mer än fem träningar och en cup att komma in i spelet igen och lära känna laget. Örebro Innebandyklubb har precis kvalat upp vilket borde innebära en utmaning även om många av spelarna verkar mena att det inte är så stor skillnad. Jag kunde inte bry mig mindre då jag kommer från spel i korpen och borde få uppleva ett slags sportsligt jetlag oavsett. Den har redan börjat smyga sig på i och med de första träningarna. Det är ett ruggigt tempo, snabba omställningar, blåhårda skott - och då syftar jag förstås på de blåa märken bollen lämnar på min överkropp - och framförallt hungriga spelare som ger allt. Detta tillsammans ger en ekvation som ser ut ungefär såhär:
Uppskrapade knän + veckolång träningsverk + runda blåa märken med små hål i som täcker bröst och armar. Multiplicera detta med några liter svett och med jämna – och allt för ofta förekommande – mellanrum av blodiga och trasiga naglar och dividera med noll så har du en typisk onsdagskväll för undertecknad framöver.
Låter det trevligt? Det är det sannerligen. Nu gäller det bara att agera idol-jury under försäsongen och kritiskt granska sitt egna spel och varje situation. Borde jag gå ut en meter till för att skära vinkel? Står jag tillräckligt upprätt? Snackar jag tillräckligt på backarna? Kan jag behålla fokus under en händelselös period? Och så vidare, och så vidare. Om det ska till en seriös satsning på sporten jag tycker så mycket om så måste jag bli bättre. Första träningen gick bra, helt klart men det finns så mycket jag vill ändra och förbättra. Så det innebär mer av den i andras ögon inte så avundsvärda ekvationen här ovan och faktum är att jag älskar varenda sekund av det.
Dagens...
...glädje:
SMS som berättar att ett paket finns att hämta på ICA Maxi innehållande något som jag utan tvekan skulle kunna tänka mig att hänga på väggen men som är tänkt att skydda mitt ansikte från de där små runda sakerna som folk envisas med att skjuta på mig.
...suck:
Lätt feber, förkylning och hosta som inte tar hänsyn till att man har ett jobb att sköta.
...skräll:
Jag har börjat blogga. Varför? Någon gång för inte så länge sen så insåg jag att det tar oerhört lång tid att inte blogga.
...va!?:
Program på fyran som handlar om syskons sexuella attraktion till varandra.
...pirr:
Lägenhetsvisning vid Hertig Karls Allé. Grym lägenhet, granne med polaren, nära till jobb och gula tapeter. Fortsättning följer.
...citat:
Kollegan Pettersson angående att jag ska titta på en lya;
"Och vad säger mamma om att du ska flytta?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)